"Nästan ingenting"

I de ljusa utställningssalarna på Fullersta Gård i Huddinge fylls jag av vemod, likväl som rofylldhet. I viss grad även uppgivenhet, men även lättnad. Jag ställs inför en konstnär som aldrig tycks finna det han söker. Motståndet är själva förutsättningen i Rune Hagbergs arbete. På Fullersta Gård visas en samlingsutställning med teckningar, målningar och objekt från konstnärens hela verksamma tid. Det är den första utställningen sedan hans bortgång 2015.

Under 50-talet ägnar sig Rune Hagberg åt ett storskaligt tuschmåleri. Rytmen, gesten, attacken. Och icke-rörelsen, den upplyfta penseln. Ibland droppar den. Här handlar det inte om tydbara tecken – även om kopplingen till österländsk kalligrafi och zenbuddism är tydlig – utan om en strävan som nertecknas. Jag står framför ett av hans tidiga verk, Målning, daterad 1956. Över ett gulnat papper rör sig tuschen i svepande rörelser. Tuschen skvätter och lämnar spår utanför penselns direkta nedslag. Som flöde tycks det letande, men bestämt. Jag finner mig knyta an till ljudkonstnären John Cages tysta komposition 4′33″ från 1952. Hur båda dessa konstnärer arbetar med ett ofokuserat sätt att se och lyssna, registrerar det som anas i utkanten. Men om vi vänder blicken dit, riktar vi mikrofonen dit, upphör det att existera.

Mot slutet av 60-talet upplever jag ett mer brutalt tilltag i Rune Hagbergs konst. På samma yta utförs upprepade angrepp. Penseln som lämnar spår, en målad yta smetas ut, ett parti skrapas bort. Flödet i de tidiga tuschteckningarna finns kvar, men vattnet blir mer närvarande. Spåren, om än delvis transparenta, blir fysiska och underlaget som tar emot penseln börjar rivas sönder. I Utan titel, från 1969 är det som om han dragit sin tidigare tuschlinje, men där tuschen funnits är nu enbart vatten. Att dra den fulländade linjen kräver oräkneliga försök och misslyckanden. Kvar är ett uppluckrat spår. En reva i ytan där fibrer slitits sönder. Ett tomrum efter en händelse. Detta är min tolkning. På väggen läser jag ett av hans egna citat:

”Den form som ej kan fästas på ytan är den väsentligaste.”

De utställda verken från 2000-talet är alla objekt av hoprullade, vikta, tillknycklade, pappersark. Han benämner dem Refuser (avvisa, förkasta, avslå, avböja, icke godkänna). Dessa gestaltar ännu ett steg mot tystnaden och tomheten som bärare av mening. Konstnären visualiserar det som våra sinnen inte förmår uppfatta och uppmärksammar det eviga misslyckandet i själva förehavandet.

I sina ”Tankar för dagen” som sändes på P1 i augusti 2018, reflekterar konstnären Mats Caldeborg över misslyckandet. Misslyckandet är mättat av förhoppningar, berättar han. Förhoppningarna överger aldrig ett misslyckande utan finns kvar i skärvorna och flisorna. Det handlar om prövandets och sökandets förhållningssätt, ”osäkerheten är värd all tillit”, förklarar han. Och Rune Hagberg lindar in sina tillkortakommanden. Ja, alla dessa misslyckanden som drabbar den som begär det omöjliga.

Rune Hagberg, Refuser, samtliga 2000-tal.
©Rune Hagberg/Bildupphovsrätt 2019.

Det vore respektlöst att stanna upp för länge för att begrunda vad dessa tillslutna objekt innehåller. Men då en Refuser avslöjar delar av ett CV, uppmuntras givetvis detta begär. Jag läser fragmenterade delar: ”Rune Hagberg. Född i Uppsala 1924. Bo… (oläsbart) i Härnösand. Utställde första gången i Härnösand” och tänker: denna rulle innehåller en avslagen ansökan, där formulär och arbetsprover skickats tillbaka till avsändaren. Men det känns banalt. Han tar aldrig den enkla vägen. Rullandet är alltid komplext.

I alla Rune Hagbergs konstnärliga stadier existerar ett letande efter något som inte kan gestaltas. Jag relaterar till Jean-François Lyotard och hur han beskriver en konflikt som är både olöslig och njutbar. I den konflikten återfinns en konst som enbart gör det tydligt att något icke-närvarande existerar. Det går givetvis inte att gestalta denna icke-närvaro. Då vore den närvarande. Därför finns inte heller något gripbart inre i dessa hoprullade objekt. Skulle rullen slätas ut, så skulle det inre upphöra att existera. Det är genom själva undanhållandet innebörden blir till.

Jag erbjuder här ingen manual till Rune Hagbergs konst, den vore omöjlig att formulera. Det enda jag kan göra är att öka avståndet mellan konsten och betraktaren, jag fyller rymden däremellan. Jag betonar gränsens position, den som varken är form eller tomhet, utan en rörelse fram och tillbaka, där betydelser kolliderar med varandra. Först då kan vi uppleva konsten som någonting rörligt, för alltid obestämt. Och någonstans där finner vi Rune Hagberg.

Text och foto: Ida Rödén

Om Rune Hagberg: Född 1924 i Uppsala. Död 2015 i Härnösand. Rune Hagberg betraktas som en av den svenska spontanismens centralgestalter. Han gjorde sig även känd för att tidigt ha kommit i kontakt med zenbuddismen och japanska Bokujin-kai, en grupp samtida kalligrafer som var en del av det internationella avantgardet.

Volym 2019-10-25

Länk till artikel