”Nära”
2023-12-22 17:16
Karin Olsén Öberg på Kramfors Konsthall
Konstnären Gustav Klimt var en känd trädgårdsälskare. I det lilla gårdshuset som var hans ateljé hade han utsikt mot en imponerande blomsterträdgård, som fascinerande honom. ”Året runt planterade Klimt olika rabatter runt sitt hus på Feldmühlgasse – att komma dit på besök bland alla blommor och gamla träd var en ren fröjd” enligt konstnärens vän och kollega, expressionisten Egon Schiele.
En kylig decemberdag invigs, på Kramfors Konsthall, utställningen ”Nära” av Karin Olsén Öberg.
Omedelbart dras jag till verket ”Lager på lager”, en akrylmålning som för mina tankar till den österrikiske mästarens måleri. Den starka kontrasten mellan den mörka och den guldgula delen, de spiralformade motiven, symboliken. Gustav Klimts typiska inslag av gyllene ornamentik, dunkla fonder, inspirationen tagen i den paradisiska trädgården, gestalterna, ser ut att ha blommat upp i Karin Olsén Öbergs målning. Man anar ett landskap, en svärtad himmel möter en guldfärgad äng, upplyst av en otroligt vacker ljusockranyans i ett snirklande mönster. Det vindlande motivet växer fram till en böljande oroväckande ormlik formation. I nedre delen står en människogestalt, som vänder oss ryggen, i händerna håller hen en spade. Den dova vinröda färgen, de smala sträcken, gestaltens attityd, hens hängande axlar och sänkta huvud, tilltalar. En svävande känsla av att atmosfären plötsligt blivit tung smyger sig på mig. Jag står kvar en stund, undrar vem hen är, varför hen står där, vad har hänt?
Karin Olsén Öberg har tagit över konsthallens alla väggytor. En mångfald av tekniker, motiv och färger omringar besökaren. Olje- och akrylmåleri, akvarell, djuptryck, collografi och linoleumtryck. Mossa, lava, löv, mullblomma, höstliljor, sjön, skog, berg och älv, midsommarblomster, tistel och pilört. Jag tänker på Klimt som förde sina besökare först genom sitt blomsterhav, innan han visade sin ateljé, och närmar mig verket ”Min vilda trädgård” av Karin Olsén Öberg. Fjorton inramade småskaliga linoleumtryck pryder ett hörn av salen. Växter, örter, rosor och vildblommor. I en symfoni av natur och jordnära kulörer, med djupgröna toner och inslag av kaki, turkos, tistelblått och guldockra nyanser, möts detaljrika mönster, i en minutiös och poetisk skildring.
Närheten som konstnären nämner, är påtaglig. ”Nuet, stunden, ögonblicken. I naturen är jag nära. Tacksam över att få se det levande, men så smyger oro också in, vi har något att förlora, det börjar kännas bråttom. Vill lägga en hand, ett lugn över oron, vill att vi ska se det lilla, det som växer, hur skört det är. Vi är också en del av det hela. Hela världen. Hela.”
Vandringen i Karin Olsén Öbergs familjära miljö för mig vidare till hennes samling av stenar. Med stor glädje upptäcker jag att konstnären gjort en uppföljning på verket ”Stenar jag känner” som hon presenterade på Liljevalchs Vårsalong 2020. Jag minns den som ett av salongens bästa tillskott. Ett konstverk i form av en berättelse, som redan då uttrycker konstnärens vilja att dela med sig av sin värld och sin historia, en hyllning till vad som står henne nära.
”Jag har levt över trettio år på samma ställe i Nordingrå i Ångermanland och så händer det – mitt liv förändras … mitt hem brinner ned. Det var inte tingen som gick förlorade som var det svåra, det var sammanhanget. Hudlösheten. Ett skydd, en struktur som rycktes bort. […] De här stenarna som har samlats av både mig och barnen och ligger på gården är som vänner. Tunga, hemlighetsfulla och berättande om tid, trygghet och kontinuitet. […] Och jag funderar hur livet ter sig när allt kastats överända.”
Stenarnas symboliska värde, personliga betydelse, beständighet och styrka. Akvarellens tunna lager, oberäkneliga och flyktiga karaktär. Isgrön lava, len mossa, roströd järnoxidering, ljusrosa granit, kantiga former möter rullstenens runda karaktär, skapad av Inlandsisen. Det lilla och det stora. Minnen, nuet och framtiden. I dag visar konstnären det femton-delade verket ”Stenar jag lärt känna”. Jag slås av samma känslighet och generositet, ärlighet och enkelhet i sitt nobla uttryck. Tiden går, oundvikligen. Världen förändras. Naturen, vår omgivande miljö. Människans plats och förhållande till sin omvärld. Likaså när hon målar, då det intuitiva slåss med förnuftet, menar Karin Olsén Öberg att hon får lita på det som känns bra.
”Trädgården är den minsta tomten i världen, och då är det hela världen. Trädgården har sedan Antikens djup varit ett slags glad och universaliserande heterotopia1.” skriver den franske filosofen Michel Foucault.
Text och foto: Kerstin Paillard
Volym 2023-12-22
1. Heterotopia (andra platser) är ett koncept som betecknar platser som innehåller andra olika platser med egna regler och sällskapsnormer (som till exempel fristäder och fängelser), eller med egna och motstridiga kronologier (som till exempel bibliotek och museer).
Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.