”Mov Gïele – Mitt språk”

Per Elof Nilsson Ricklund är 34 år men målar som om han vore samtida med Rafael eller elev till någon av högrenässansens genier och mästare. Nilsson Ricklunds målningar i stora format visas under sommaren på Örnsköldsviks museum. Publiken får lära känna ett konstnärskap och ett måleri, som ser ut att höra hemma i ett historiskt konstgalleri i Wien eller Florens. Ricklund har mycket riktigt både studerat vid Florens akademi och själv undervisat under en tioårsperiod i den italienska konstmetropolen.

Men hans bilder har inslag, som förankrar dem både i ett nordiskt fjällandskap och i samtiden. Han beskriver tacksamt sina vistelser i samebyn Talma norr om Torneträsk, som förutsättning för bildernas tillkomst. Jämsides med arktiska vyer från Sápmi finns motiv och figurer från mänsklighetens tidigare historia och från för oss avlägsna kulturer i världen. I ett figurativt och till synes realistiskt måleri samexisterar motiv från fornnordisk historia med fragment och fysionomier från andra existerande eller historiska samhällen. I en text med den sydsamiska och svenska titeln "Mov Gïele - Mitt Språk" beskriver han sin metod som ett slags skiktmåleri. Om jag förstår honom rätt står det för både tekniken där lager läggs till lager av pigment och olja och för framväxten av själva bilden där minnen, erfarenheter och eftertanke tillåts påverka under den långsamma arbetsprocessen. Jag är oftast skeptisk till det vanliga påståendet att bilder eller litterära verk "tagit flera år" att skapa. Man utelämnar att konstnärligt arbete inte är ett nio till fem jobb. I Nilsson Ricklunds fall är jag dock övertygad om att målningarna tagit åratal att framställa. De stora formaten och det tidsödande arbetssättet förutsätter både skicklighet och flit. I en serie mindre bilder kan vi följa hans ingående förstudier av anatomiska detaljer och öde högfjällsvidder. Vad han till slut uppvisar är mångtydiga och sammansatta bildberättelser förmedlade med ett virtuost måleri. Man hör publiken häpna både i och utanför konsthallen.

Jag är inte den enda betraktare, som stannar upp inför bilden "Tabula Rasa". Här syns samtida och medeltida figurer jämsides i ett nationalromantiskt aftonlandskap. Kompositionen och alla detaljer i ett motiv öppet för tolkning samverkar till en mycket vacker målning. Affärsmannen och konstmecenaten Ernest Thiel skulle säkert ha köpt och räddat den till eftervärlden om den kommit till under hans storhetstid kring det förra sekelskiftet. Kan man i stället tänka sig att Nilsson Ricklund hämtat sina modeller ute i hemstaden Örnsköldsviks nutida gatuvimmel? Det borde vara fullt möjligt, påstår jag. 

Per Elof Nilsson Ricklund, ”Biegolmai”, olja på duk, 190 x 200 cm.
Foto: Örnsköldsviks museum

För drygt tio år sedan pågick en konstdebatt, som emanerade ur den då aktuella utställningen "Figurationer", som visades verk av den norske målaren Odd Nerdrum och hans adepter. Den bakomliggande konstteoretiska tanken var att här lyfta fram den föreställande bildtradition, som tryckts tillbaka under modernismens tidevarv men ändå varit särskilt livskraftig i Norge. Den bakåtblickande stil, som Nerdrum representerar kritiserades i Sverige för att även företräda en värdekonservativ hållning i vidare politisk bemärkelse. I argumentationen användes -ismer och ord som här inte ska upprepas. Diskussionen gällde huruvida ett estetiskt val också kan sammanknippas med bestämda ideologiska och politiska ställningstaganden. Den beska eftersmaken i denna kritik har vid det här laget tonat bort. Ett tillåtande drag i postmodernismen har varit just möjligheten att appropriera och återanvända äldre till synes förbrukade tekniker och bildvärldar. I en ny generation bildskapare är många, som numera arbetar figurativt och föreställande bland de mest uppmärksammade och framgångsrika. Nilsson Ricklund ser ut att vara i gott sällskap som en av dessa.

Per Elof Nilsson Ricklunds namn leder ofelbart tankarna till bröderna Folke och Yngve Ricklund, båda kända för sitt fjällnära måleri och sin anknytning till trakterna kring Saxnäs, Kultsjön och Marsfjällen. Ja då, Yngve och hans likaledes målande hustru Ingrid är Per Elofs morföräldrar. Hans mor Birgitta är möbelhantverkare och ordförande i Örnsköldsviks sameförening, Orrestaare saemien sibrie. Efter sin återkomst till hemstaden är Per Elof Nilsson nu den första innehavaren av det nyinrättade residens, som ägnas det samiska kulturarvet i Västernorrland. Med Örnsköldsviks museum som bas har han lett workshops kring museets samling av samiska ting. Några mötestillfällen i detta program återstår. Nilsson Ricklunds bildvärld är delvis hämtad ur erfarenheter från Sápmi och samiskt kulturarv, även det immateriella. Som kulturarvsstipendiat bidrar han ytterligare till att bekräfta Ångermanland och samerna Nolaskogs, som en betydande del av Sápmi.

Text: Margareta Klingberg
Bild: Örnsköldsviks museum, Margareta Klingberg

Volym 2021-07-30

Länk till artikel

Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.