Minnet och glömskan, tillvarons små tecken och plötsliga utbrott
2019-12-18 14:03
Britt-Lis Lindqvist på Galleri Alva
Knoppbristningar, berggrund, vulkaniskt utbrott och kanske en kometsvans. De små broderade relieferna längs galleriväggarna inbjuder till associationer. Från höfthöjd och uppåt ses de utspridda likt frön som blåser med vinden. De vill att man kommer nära för att upptäcka de små stygnen, färgerna och de medvetet icke-broderade ytorna av naket tyg. Tillsammans med titlarna bildar broderierna ett förlopp, ett narrativ som inte nödvändigtvis är synbart i stunden, men som över tid mognar och växer för att plötsligt bara finnas där.
De 16 broderierna tillhör ett och samma konstverk, tillsammans med verkslistan. Titlarna kan läsas som dikt, på så vis görs även det till synes nödvändiga i en verkslista till en del av konstverket, en del av hängningen och av installationen som en helhet.
Hoppsan, hur blev det så här?
Utbrott!
Allt brister
Har ingen sett vart det bar?
Det gradvisa växandet
det som pyr,
det mognar i mörkret,
obemärkt.
Tecken för den uppmärksamme.
Plötsligt en dag,
man har fått nog.
Det bryter fram
som en katastrof.
Var kom det ifrån?
Vi såg det inte komma, sa Stefan
Det kan bli hur som helst,
när som helst.
Relieferna är omsorgsfullt placerade i galleriet, de tar olika riktning och påminner om olika tillstånd. Konstverken uppmanar oss att se tecken och anspelar både på det personliga, samhälleliga, politiska och på naturens plan. Vilka tecken ses i dagens politiska strömningar som vårt minne kan guida oss med? Installationen Vi såg det inte komma, sa Stefan gav mig i en första anblick en bild av förvirrade kvinnor, sökande efter, eller rentav bortseende från någonting. Installationen består av en ram av svart garn, två kvinnor, politiker och två broderade utgjutningar i blå toner. Först slog det an hos mig som demensens förvirrade uttryck och titeln fick mig att tänka på min morbror som bar namnet Stefan. En morbror som begravs i dagarna av skrivande stund. För konsten har en inneboende mening och jag som betraktare läser in mina egna erfarenheter i det jag ser. Det blir för mig tydligt att konst kan behandla det allmänmänskliga och det är för betraktaren fritt att känna och uppleva på egen hand, även om verket berättar något annat. Utifrån konstnärens mening talar verket om politiker med kortsiktiga lösningar som ser det som ligger dem närmast.
Britt-Lis Lindqvist, från installationen Vi såg det inte komma, sa Stefan.
©Britt-Lis Lindqvist/Bildupphovsrätt 2019.
Vi har (minst) en sak gemensamt, Britt-Lis Lindqvist och jag. Vi har erfarenhet av att våra mammor lider, eller i sitt liv led av demens. När jag gjorde min sedvanliga research och landade på konstnärens hemsida gjorde både hennes texter och broderade bilder mig påmind om hur minnet gör vårt vardagliga liv funktionellt och att de små tecknen på minnets sviktande karaktär ofta finns där. De ömsom viftas bort, ömsom ger upphov till oro. Britt-Lis Lindqvists konstnärliga tema uppkom ur moderns glömska. Men hon påpekar, att minnas är inte bara av godo. Att glömma är inte enbart en sorg om det som glömts är smärtsamt att minnas.
Lindqvist beskriver för mig att det konstnärliga temat är ett motstånd till samtidens snabbhet och produktivitet. Broderitekniken gör anspråk på det motståndet. Stygnen som bildas av petit point är en långsam teknik. Britt-Lis Lindqvist säger själv att det ger henne tid att reflektera under verkets tillblivande och hon intresserar sig för fenomenet av sakers uppkomst, att gradvis växa, långsamt ta form för att sedan bryta ut. Likt en demens eller en politisk strömning. Eller helt enkelt en naturens egen livscykel.
Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren
Volym 2019-12-18