"METANOIA"

Verken i utställningen ”Metanoia” representerar en lång tidsintervall i Alexandra Matthews konstnärskap, från 2003 och framåt, de senaste målningarna hade knappt torkat innan hängningen i november 2020.

Under de här åren gjorde konstnären uppehåll i måleriet, för att sedan ta vid där det stannade, målade över, målade om och fortsatte med nya verk. Så trots det långa tidsspannet för verkens tillblivelse är den sammanhängande berättelsen tydlig med naturen och mänskligheten som utgångspunkt. Där människorna i stort sett utelämnats för att i stället sätta spåren av dem/av oss i fokus. I landskapen finns mer eller mindre sönderfallna byggnationer, industrier. Eller kanske är det inte förfall utan allt är i stället under konstruktion? Det går inte riktigt att avgöra, men underförstått befinner sig människan fortfarande kvar i de landskap, de miljöer konstnären med en botten av allvar skapat. 

Alexandra Matthews, "Nr 21". 
©Alexandra Matthews/Bildupphovsrätt 2021. 

Undergångskänslan som lätt skulle kunna ta över i många av verken uppvägs av ett rykande, ett bubblande ur mark och byggnader. Det vittnar om att liv fortfarande finns. Något pågår även om det inte går att se vad. Alexandra Matthews har med en glimt i ögat behållit lekfullhet och glädje i det allvarsamma, här har kurbitsrosor blivit rökslingor, prickar dyker upp här och där, det är lustfyllt, och det är vågat. Det är också vågat att använda caput mortuum i den utsträckning hon gör, den finns i de flesta målningarna i utställningen. Den rödbruna färgen som har egenskapen att kunna täcka över och ge en helt död yta. Men skickligt blandar konstnären färgen med andra röda nyanser och ger den liv. 

Alexandra Matthews, "Nr 15". 
©Alexandra Matthews/Bildupphovsrätt 2021. 

Tre av de senaste verken går mer i grönt, inslaget av den rödbruna färgen är minimalt. Med snabba penseldrag har Alexandra Matthews målat upp olika skogsmiljöer. Inga människor syns till här heller, men vänta … Jag blir stående framför verk nr 1. Mellan de gröna grenarna öppnar sig ett landskap, mörkt gråbrunt, disigt och längst bort i bilden stiger en vit rök mot himlen. Plötsligt ser jag, något rör sig där framme. Är det människor? Svartklädda med böjda huvuden, de ser ut att leta efter något på den svartbrända marken. Jag lämnar målningen och går tillbaka till den igen, då är de inte längre där. Jo nu, eller? Det är vackert, magiskt, men något där inne i skogen skaver. Jag får en intensiv längtan att veta vad. Konstnären lämnar återigen vidöppet för betraktaren att se.

Även om en mängd detaljer och osynliga aktiviteter finns i landskapen är det slående hur märkligt stilla där är, som om ett vakuum bildats. Allt håller andan i väntan på något. I verk nr 4 däremot, en av de större målningarna med en vy ut över havet, är allt satt i en befriande rörelse. I molnens färd över himmel och hav, vågorna mot land, pulsen av ebb och flod fram och åter och nästan, nästan kan man känna vinden. Här finns en lätthet, ett ljus fritt att andas.

Inget av verken har en titel, endast ett nummer, och ger ingen hänvisning till innehållet. På så sätt bjuder konstnären in att göra sällskap i fantasierna och med upptäckarglädje hitta ingångar till helt nya berättelser. Den enda titeln är utställningens, ”Metanoia”. Ett ord från grekiskan som enkelt översatt (ordet har en större innebörd) har betydelsen "en omvandling för din hjärna" som öppnar en ny framtid. Ordet användes i litteraturen för att uttrycka en grundläggande förändring i tänkandet som då också leder till en grundläggande förändring i beteende och / eller sätt att leva. Det är ingen tillfällighet att Alexandra Matthews valt den titeln. I den underliga tid som nu är, som vänt upp och ner på det mesta, där nästan inget är som det brukar vara och antagligen inte heller kan återgå, i alla fall inte helt, till hur det varit. En tid då vi bland annat får uppleva att utställningar installeras som vanligt, men där lokalerna tvingas stänga för besökare. Konsten finns där bakom lyckta dörrar, den tas sedan ned igen efter utställningsperiodens slut och ingen har sett den. Behovet att tänka om och tänka nytt växer. Då känns titeln synnerligen väl vald.

Text och foto: Ann-Kristin Källström

Volym 2021-01-11 

Se även utställningsvideon på konsthallens Facebooksida. 

Länk till artikel

 

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida