Mellan ljus och mörker: Ingela Nilssons utställning ”Passage”
2025-03-18 08:11
Härke Konstcentrum
I regnblandad snö åker jag över Rödöbron mot Härke på sportlovets sista dag. Söndagen är vitbrun i grå toner, en spegling av snöbristen. Stillsamt dovt. Eller olycksbådande? Det känns som en passande inramning för ett besök på Härke Konstcentrum där Ingela Nilssons utställning ”Passage” pågår i en liknande färgskala. Vit, gråsvart, träbrun. Milda toner. Verken är som skuggspel som rör sig över väggarna. Vilsamma eller oroande?
Utställningen är sparsmakad, vi blir inte överbelastade med intryck. Nilsson vandrar bekvämt mellan olika tekniker och material – grafit på papper, linoleumtryck, textil och skulptur, men det är teckningarna som talar högst. Jag dras till bilderna med siluetter av växter. De är skarpa och oskarpa på samma gång, som om molnen växlar och ljuset drar förbi. Vackra och stillsamma men ändå finns där en gnagande känsla. Kanske beror det på den illavarslande titeln ”Who Will Water My Plants”. Vad händer med det vi vårdar ömt om vi plötsligt inte längre finns kvar?
Redan i presentationstexten till “Passage” kan vi läsa att utställningen behandlar upplevelser av psykisk ohälsa, som ihållande ångest. Jag stannar till vid utställningstiteln. En passage för tankarna till något övergående, en väg till något annat. En övergångsrit som lovar bättring och att det ljusnar på andra sidan. Men det här är återkommande. Konstnären tar oss med på en loop snarare än en lösning. Som att köra längs en väg med upprepade mörka tunnlar. Nilsson skriver: ”Genom åren har jag fallit, i vissa perioder mer än andra. Som värst har fallen varit cirkulära – precis som ångesten har börjat mattas av, får den åter igen full kraft.” (Utsnitt från verket ”Jag har fallit en tid nu”).
Växlingarna träder fram i verket “Days Passed”. Här beskriver Nilsson tecknandet som ett verktyg för kontroll. Verket består av 58 teckningar som skildrar ångest i olika nivåer, där grafiten mot papperet ger något konkret att hålla fast sig vid. Ett sätt att visa att dagarna är olika – skiftningar sker fast det kommer i vågor. Det ljusa övergår det mörka, i olika rytm. Några av teckningarna ligger placerade bakom glas på ett bord, resterande får vi ta del av genom ett bildspel. För mig blir intrycket starkare när bilderna ligger intill varandra, än när de försvinner in i växelspelet på en skärm.
Utställningen “Passage” balanserar skickligt på en djupt mänsklig livsutmaning utan att bli banal. Det är ett lågmält berättande, med en mullrande intensitet, och jag skulle gärna omslutas ännu mer av fler gestaltningar.
Text: Sanna Svedestedt Carboo
Foto: Ingela Nilsson
Volym 2025-03-18
Sanna Svedestedt Carboo (född 1981, Krokom) är utbildad vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg med inriktning smyckekonst. Idag återvandrad jämte, bosatt i Mörsil och arbetar som konstnär, skribent och projektledare. I sitt konstnärliga arbete har Sanna fokuserat på läder som material och experimenterar med gamla tekniker som Cuir Bouilli och våtformning av skinn och hennes arbeten finns på bland annat Nationalmuseum, Röhsska museet och Rian Designmuseum. Har tidigare arbetat som kommunikatör på Konstepidemin i Göteborg och redaktör för Klimt02 Forum, ett webbaserat smyckekonstforum. 2013 utkom hon med boken ”Kerstin Öhlin Lejonklou, silversmed”, Arvinius Förlag.
Webbsida: www.sannasvedestedt.com
Instagram: @sannasvede
Facebook: www.facebook.com/sanna.svedestedt