”Mekanisk/Organisk”
2024-07-11 12:59
Atti Johansson på Västernorrlands museum
”Chaque artiste possède une arme offensive lui permettant de brutaliser la tradition”
–Fernand Léger
(Varje konstnär äger ett offensivt vapen som ger hen möjligheten till att brutalisera traditionen)
På Västernorrlands museum visas i sommar en retrospektiv utställning av Atti Johansson (1917-2003), en starkt samhällsengagerad konstnär, uppvuxen i Kiruna och Boden, som därefter varit hemmahörande i Sollefteå. Ett liv och ett konstnärskap dedikerat till kampen för skogen och miljön, kvinnans rättigheter, mot jättar och maskiner som hotade människornas frihet. Ett konstnärskap i form av budskap och utmaningar; med bildspråket som redskap, hoppades Atti Johansson aktivt bidra till att hålla debatter vid liv: ”Jag vet att jag har något viktigt att berätta, och det berättar jag om och det får ju faktiskt ta sig praktiskt taget vilket uttryck som helst. Men jag kommer att fortsätta berätta om det.” 1
Utställningen inleds med flera verk ur serien ”Förbytta Ting”. Det är slutet av 50-talet början på 60-talet, Atti Johansson använder oljefärg, målar med mörka toner, jordnära kulörer, inslag av vitt. Inom verkets ramar har konstnären skapat olika sektioner av trä, innehållande olika ting. Här lägger hon premisserna för ett arbete som inspirerats av Picasso och Braques ”Assemblage” (sammansättning). Likt kubisterna samlar hon på ”Objets trouvés” (funna föremål), objekt från den dagliga miljön, hittade på olika platser – på marken, på stranden, på ateljégolvet – som hon sedan sätter ihop i lådor. Dessa element, tagna från verkligheten, ersätter på vissa ställen den avbildande skildringen och samspelar med de målade delarna.
Oljefärgen och den dova skalan lämnar så småningom plats åt en stark och klar palett av akrylfärger. Primärfärgerna rött, blått och gult kåserar med komplementfärgerna grönt och orange. Runt 1967 börjar Atti Johansson arbeta med serien ”Mekanisk/organisk”. Sammansättningarnas komposition har utvecklats till ett möte mellan mjuka, organiska former av vadderad textil och hårda föremål som maskindelar, tuber, rör, som på vissa ställen verkar ha sprängt den vitmålade ram-lådan för att sticka ut. Färgsättningen blir jämnare och mer täckande, ibland förstärks kontrasten mellan de enfärgade sammansättningarna av en klarblå bakgrund. Genom framställningen av det livlösa föremålet, det konstnärliga urvalet av objektet utifrån dess funktion, form eller material, eller för att det berättar en historia, utmanar Atti Johansson traditionen i avantgardets anda.
I ett uttalande från mitten av 30-talet, menar den franske konstnären Fernand Léger att den konstnärliga evolutionen, som redan pågått i femtio år, kunde betraktas som en kamp mellan ämnet (såsom det uppfattades av den italienska renässansen) och intresset för föremålet och den rena (färg)tonen. Han ansåg att denna strid skulle bli allt viktigare och mer aktuell i moderna tider. Renässanskonstens dominerande fokus på ämnet hade brutits. När ämnet försvann, blev det nödvändigt att hitta ett ersättningsvärde: det blev objektet och den rena färgen. Och därmed blev kompositionsfriheten oändlig.2
Den kronologiskt och tematiskt byggda utställningen ”Mekanisk/Organisk” spänner över fem decennier och presenterar trettiofem år av Atti Johanssons konstnärskap. I den stora salen visas ett tjugotal verk, samt skisser, radio- och tv-intervjuer och den tio meter långa väggutsmyckningen med titeln ”Vårt medvetande ligger långt efter teknikens framsteg”, som ursprungligen skapades för Gustav Bilder-skolan i Sollefteå. Genom att långsamt vandra mellan konstverken blir det tydligt att hennes konst är aktuell även idag, precis som Karolina Aastrup, curator för samtidskonst på Västernorrlands museum, även skriver i utställningstexten: ”I ljuset av klimatkrisen och den digitala revolutionen vi lever i, är Attis konst mer relevant än någonsin.”
I samband med arbetet med verk i offentlig miljö – totalt tio monumentala konstverk skapade mellan 1968 och 1986 – byter Atti Johansson från ett abstrakt till ett konkret formspråk. Mänskliga organ som hjärta, hjärna, öron, mun, ögon, händer och armar samexisterar med pennor, motorer, räfflade plaströr, muttrar, kopplingsschema, binära data, mekanik och teknik, variabler. Den dynamiska kompositionen är en blandning av tredimensionella objekt och målade element, vissa inkapslade i lådor, med konturer och teckning i svart. Kontrasten mellan verklighet och avbildning, mjuka och hårda delar, det naturliga och det artificiella, stärker symboliken och förtydligar budskapet i detta samhällskritiska verk. För konstnären har tydligheten blivit viktig.
Genom studierna på konstakademin i Köpenhamn kom Atti Johansson i kontakt med det kontinentala konstlivet. Hon reste till Frankrike och studerade i Paris på l’Académie de la Grande Chaumière, en mytomspunnen konstskola, där alla – även kvinnor – från första dagen var välkomna. Akademin var en plats för motstånd och skapande, där frihetskänslan var lag. I kvarteret Montparnasse, som blivit mötesplatsen för moderna idéer, inspirerades hon av den kreativa atmosfären och fick möjligheten att ställa ut tillsammans med internationella konstnärer, mestadels män.
Kvinnans situation och ställning var något hon brann för. Atti Johansson berättar att hon organiserade en bussresa från Köpenhamn för att delta i marschen Kvinnor för fred i Paris, som stannade några mil norr om huvudstaden. Därifrån gick de den sista delen till fots. ”Det är från den tiden som alla fötter jag har gjort härleder från. Där såg man ju verkligen alla dessa kvinnoben som hade utsatt sig för hela strapatsen så att säga. Det var ju rätt fantastiskt.” 1
Jag fastnar en lång stund framför den tillsynes svartvita målningen från mitten av 80-talet, vars titel saknas. Den hänger tillsammans med två andra verk i samma anda och skapades efter lektyren av Cervantes ”Don Quijote”. Atti Johansson kallar sitt formspråk för expressiv realism, där hon eftersträvar en fri förhållning till färg och form. Runt kompositionen har konstnären lämnat en omålad zon, ett luftrum begränsat av böljande kurvor, som skapar känslan av att motivet svävar fritt i rymden, gravitationslöst.
Atti Johanssons verk får mig att rysa. Isblåa inslag och ljusa gyllene toner lyser upp de mörka och svarta konturerna. Träbitar, tegelstenar, lådor, verktyg, metalldelar, en hammare, och människolemmar i en kaotisk hög. I ena hörnet sticker en hand ut, i ett hårt grepp håller den en kantig pinne, som om den försökte att hissa upp sig, ut ur rasmassan. Spända ben avkapade vid knät, verkar vilja trycka, spänna ut kompositionen. Brottande armar, klämda fötter, knutna händer. En kamp pågår. Konstnärens skildring av människans sårbarhet är djupt berörande.
”Vad gör man med sin egen rädsla?” undrar konstnären som refererar till Don Quijotes existentiella drama – vi bekämpar våra farhågor, det handlar om att ha tilltro - och citerar Edith Södergrans ord: ”En gång slocknar alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.” 1
I mitten av salen står ett bord med en glasskiva, under vilken några av konstnärens personliga föremål har placerats. En sjal, en bunt med penslar, vernissagekort, skisser och noteringar, fotografier, ett vykort skickat 1963 från det kulturella parisiska kvarteret Saint Germain des Près, tidningsklipp, utställningskataloger, en galleriskrift från 1967 (”Den vandrande blomman” – Fernand Léger) från Konstsalongen Samlaren, upplagan från den 1 juni 1967 av ”La Revue Moderne des arts et de la vie”, där hon fått en artikel i samband med en utställning i Paris, en etsning med torrnål av Bror Marklund, en livslång nära vän, samt första numret för året 1980 av ”Rallarros”, med titeln ”Vi ger varandra solen! Nej till kärnkraft”. Även Atti Johanssons gröna glasögon finns där.
Jag står länge och tittar, läser, studerar. Ler. Går en runda till. Atti Johanssons liv och konstnärskap var sammansvetsade, oskiljbara. Väl insatt i de olika teman som berörde henne, engagerade hon sig i samtidens frågor. Under 70-talet debatterade hon miljöfrågor i radio och medverkade i tidskrifter som ”Rallarros” och ”Kvinnovetenskaplig tidskrift”. Kampen och hoppet. Som den klarblåa himmeln som lyser mellan träden i hennes målningar.
”Och det är ju en hisnande känsla, just detta att känna att man kan ta för givet att det omöjliga går att utföra – vilket hopp!”
Med dessa ord avslutar Atti Johansson intervjun på Sveriges Radio 1986.
Text och foto: Kerstin Paillard
1 Ur en avskrift som man kan ta del av på utställningen. Sveriges Radio P1, ”Konstfönstret”, 1986-12-01. Atti Johansson intervjuad av Birgitta Tunelli.
2 Ur en avskrift av Fernand Légers konferens ”Un nouveau réalisme, la couleur pure et l’objet” på MOMA, New York, 1935. Fernand Légers första retrospektiv i USA.
Volym 2024-07-11
Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.