Med framtiden bakom oss

”Norrland är högintressant vad gäller vattenkraft, vindkraft och gruvnäring”. Citatet ingår i verket Att använda landskap i Modernautställningen på Moderna museet i Stockholm. Det både aningslösa och hänsynslösa påståendet uttrycker en arrogans som tycks ge vissa konstnärer drivkrafter att jobba. Om det förr var naturens storhet, som fick dem att skrida till verket, är det numera rovdriftspolitik och orättfärdig maktutövning som utgör konstnärers material och bränsle. Det är en grundläggande känsla, som växer hos mig när jag tillbringat timmar på Moderna Museet. Norrländsk erfarenhet förmedlas och gestaltas i flera av de bästa verken.

Knappt har jag kommit innanför dörrarna förrän jag sitter fångad mellan tre betydelsefulla arbeten av konstnärer från norr. Jag ser Anja och Tomas Örns och Fanny Carinasdotters bildspel Att använda landskap, en skildring från gruvan i Aitik, ett monumentalt ingrepp, som övergår vad de flesta av oss kan föreställa sig. Medan det anspråkslösa nordsamiska ordet aitik betyder förråd eller bod har allt kring koppargruvan med detta namn gigantiska proportioner, det gäller dagbrottet, dess läckage till grundvattnet och tillhörande byggnader och maskiner för bearbetning. Skildringen är knivskarp och sylvass, fylld med citat både från dem som administrerar gruvdriften och de som bor i dess omgivningar.

Fanny Carinasdotter, Anja Örn och Tomas Örn, Att använda landskap, 2016. ©Anja Örn, Tomas Örn och Fanny Carinasdotter/Bildupphovsrätt 2018.

I närheten finns Erik Mikael Gudrunssons Resa i Norrland. Troget har han följt i Linnés fotspår från Iter Laponicum 1732 och gjort en fotoskildring av angripen och förödd natur på motsvarande platser idag. Jag saknar bara de precisa namnangivelser jag sett i tidigare visningar av projektet. Inom hörhåll har jag samtidigt Knutte Westers videoverk Här är gränsen, den samtida geografilektion där en asylsökande pojke guidar till de begränsningar en papperslös flykting har att förhålla sig till. Insprängd bland dessa bildverk finns också Ingela Ihrmans överdimensionerade replik av en invasiv Jättebjörnloka. En berättigad eller överdriven modell för vår rädsla för främmande arter och sorter? Redan med dessa fyra verk är jag övertygad om utställningens tyngd och betydelse.

Så står jag inför, eller mitt i, Britta Marakatt-Labbas känslouttryck efter dåden på Utöya 2011. Hennes tonfall tycks återhållet. Men växer i kraft då vi betraktar underlaget för hennes broderade kommentar. Hon har använt linnesäckar som brukades för spannmålstransporter genom Sverige till tyska trupper under andra världskriget. Det ändamålsenliga materialet är laddat med symboler för det Tredje riket. Marakatt-Labba har skapat en palimpsest och ett omfattande tidsrum med det textila verket Händelser i tid. Därifrån är steget inte långt till Éva Mags Original #21, ett tredimensionellt verk med sargade eller oidentifierbara kroppsdelar, som aktualiserar vilken pågående massaker som helst i vår omvärld. Hänsynsfullt nog har utställningens curatorer lyft in Sven X-et Erixsons målning Flyktingar i Malmö Museum från 1945 i sammanhanget. En välbehövlig påminnelse om den anda och det beslut som gjorde att museet då öppnades för mottagande av flyktingar.

Curatorerna Joa Ljungberg och Santiago Mostyn beskriver hur de gett sig ut på en forskningsfärd bortom existerande nätverk, hierarkier och territoriella avgränsningar. Och att de därvid funnit en rikare konstscen än de tidigare kunnat urskilja. Under seminarier i Umeå, Malmö, Göteborg och Stockholm har regionala curatorer och konsthallschefer presenterat konstnärskap och verk, som tycks ha bidragit till att begreppen centrum och periferi har rubbats och kastats om. De verk som spontant fångar mig mest har kommit till långt i norr eller i söder, i Sápmi eller Skåne.

Det är inte första gången jag blir fängslad av John Skogs videoverk, varav två finns här, det ena en vacker och suggestiv tolkning av broschyren ”Om kriget kommer”.
Men jag fångas ännu mer av Kalle Brolins osannolika dokumentär Jag är Skåne, en skildring av skånsk sockerindustri, som förenar gruvdrift för sockerbrukets energibehov med exploatering av både kolgruve- och bruksarbetare, deras hustrur på betfälten samt de intagna på anstalten Vipeholm, som utsätts för chokladfabriken Mazettis frätande experiment med deras tandhälsa. Som om detta inte vore nog anläggs en kolgruva på Spetsbergen: Sveagruvan ska säkra sockerindustrins bränslebehov.

Jag tilltalas och imponeras av de många noggranna, närgångna och precisa undersökningar som visas på Modernautställningen. Min mening är att det är vad vår tid behöver. Få målare ingår i utställningen men två av dem som utvalts har utbildats vid Konsthögskolan i Umeå: Mark Frygell och Ida Persson. Är utbildningen i Umeå en bastion för denna konstart? Perssons läsning av Michael Foucaults teorier om makt och disciplin är underlag för en svit stora målningar, som utgör mäktig bakgrund till andra besläktade verk. Dit hör Mårten Langes fotoserie från den högteknologiska urbana värld där människor ändå utvecklar mellanmänskliga relationer liksom Mereç Algüns kartläggning av fikonplantors förmåga till överlevnad i centrala Istanbul. Vad jag ser i utställningen är konstnärer som påtagit sig den roll som grävande och granskande journalister brukar ha. Men de överför sina efterforskningar till estetisk form och till konstens sfär. Jag undrar faktiskt varifrån de fått resurser till dessa tidsödande och väl genomförda arbeten, som också håller hög teknisk kvalité. En slutsats kan vara att konstnärer är ett effektivt och uthålligt släkte som till varje pris förmår genomdriva sina syften.

 

Anders Sunna, North Gate Collection, 2013.
©Anders Sunna/Bildupphovsrätt 2018.

Det är tidskrävande att se Modernautställningen. När jag tror jag sett alla videoverk och ägnat dem mer än tre timmar upptäcker jag ytterligare filmverk att beskåda i museets nedre plan. Det är därför en lättnad att möta och begrunda Anders Sunnas svit av målningar. Här finns allt konstnären vill förmedla i ett och samma bildplan. Som vackert utförda målningar har de stark dragningskraft. Men de kan läsas och avtäckas lager för lager. Med sin effektiva ikonografi innehåller de berättande bilderna en komplex historia om den renskötande familjen Sunnas långvariga konflikt med svenska staten om rättigheter till renbeten och möjligheten att bedriva renskötsel.

Utställningen har flera övergripande teman med titlarna Den utsatta kroppen och synen på den Andre, Människan och naturen i det moderna Sverige, En civilisation på gränsen, Barnet och det mänskliga blommandet bortom en antropocentrisk världsbild. För mig spelar det mindre roll till vilket tema de enskilda verken hör. Ofta har innehållet täckning inom flera av de vittomfattande rubrikerna. Allt det vi har möjlighet att se i Modernautställningen 2018 är angeläget för att inte säga livsviktigt.

Text: Margareta Klingberg

Foto: Pressbilder, Moderna Museet

Volym 2018-12-18

Länk till artikel