Max Book – ett måleri både olycksbådande och hoppfullt
2024-07-17 11:49
Redsheep Gallery, Klockestrand Skolhus
Konstnärerna Robert van Bolderick och Kerstin Paillard har på bara några få år gjort ett storverk av Klockestrands skolhus, omvandlat det till ett välfungerande och mycket vackert konstgalleri med perfekt ljusinsläpp från de höga fönstren mot de helvita väggarna, golven och taken. I sommar visas storskaliga målningar av Bollstasonen och tidigare konstprofessorn Max Book. Hans verk i akrylbaserad blandteknik, med inslag av collage, sitter som gjutna på väggarna i de gamla klassrummen.
Titeln på den största målningen, ”BeHillys vägg av trög flod”, är densamma som för hela utställningen. Detta verk mäter imponerande 460x250 centimeter och upptar en hel vägg. Storleken och bottenfärgerna i smaragdgrönt och guld gör målningen till ett naturligt centrum i utställningen. Den gröna floden för tankarna till Max Books uppväxt i Bollsta och landskapets pulsåder Ångermanälven. Speciellt som ett fartyg, kanske lastat med timmer, ses sträva fram på det blanka vattnet – en tydlig platsmarkör enligt min uppfattning.
Ett gulrött, knottrigt klot, som ett stort, moget hallon eller hjortron, hänger över den gröna ytan. De fontänsprutande fabeldjuren i mitten av målningen, tillsammans med den nakna människan längst ner till höger, som klamrar sig fast på en krokodilrygg, skapar en drömlik atmosfär. Det bländande ljusfenomenet i mitten av verket förstärker vattenscenen och ger den ett trolskt skimmer.
Då jag själv en gång, som så många andra småflickor, drömde om att bli skridskoballerina, faller jag pladask för serien med målningar av unga kvinnor som försöker sig på konståkning. Fint klädda i urringade, korta, utställda dräkter stretar de på, ger inte upp, trots att de tappar balansen och till slut trattar på ändan. Det finns något olycksbådande över de svarta isarna; en huggorm ringlar i framkanten i ”Once upon a time over Studsvik”, ett nedsläckt fartyg ser ut att gå i kvav i ”Seen Sundayships” och vatten sipprar upp underifrån i både ”Hed” och ”Ruda fenomalis”.
”Rollarotos II” är ännu en målning med en ung flicka ute på hal is. Denna gång cyklandes rakt in i en flammande brand. Giriga eldstungor slickar hennes vita skjortblus och svarta cykelram. Ur bakhjulet bolmar en rökpelare upp.
Vad är det då som gör att målningen inte förskräcker utan istället har en sådan optimistisk ton? Även serien med isprinsessorna andas uppsluppenhet. Kanske är det energin, flickornas framåtrörelse, att de inte verkar rädda utan hänger i och oförtrutet kämpar på.
När Max Book ställde ut sina målningar i masugnen i Bollstabruk 2010, minns jag att han ingående redogjorde för sitt sätt att skapa konst. Han börjar alltid med att bearbeta utvalda foton digitalt, skriver ut dem i jätteformat och sedan använder han utskrifterna som dukar. För att få en reliefeffekt bearbetar han ytan med oljefärger och frätande syror. Till slut blir det som ett slags skiktmåleri i knallhård emalj.
De konstnärer som inspirerat Max Book mest är enligt honom själv Hieronymus Bosch, Velasquez, Goya, och Jackson Pollocks abstrakta expressionism. Han nämner även filmer (speciellt science fiction), bilder från ett familjealbum eller kvällspressen. Det kan också vara en hastig glimt i ögonvrån eller en titt genom ett fönster han går förbi, som fångar honom.
På 1980-talet var Max Book ett hett namn inom den svenska konstvärlden, då kallades han för ”det postmoderna tillståndets främste målare”. Han beskrev i en radiointervju hur han lyckades få till det där skitiga och skeva i sina målningar, något som gav betraktaren oroskänslor, lätt yrsel och kanske även mardrömmar. Färdiga men ännu fuktiga målningar brukade han lägga ut i skogen. Där fick de vara kvar ett tag så de kunde samla på sig skräp. Ibland hände det under en utställning att folk gick fram och tittade extra noggrant och upptäckte små föremål som en liten tvålbit, något granbarr, kolrester och ibland ett löv. Han säger i intervjun att det var ett sätt att försvara sig mot sina egna bilder och vad de egentligen föreställde.
Det är svårt att slita blicken från Max Books målningar. Flera av oss, som samtidigt är där i galleriet, väljer ut och fastnar gärna för något särskilt verk. Själv har jag mina skridskoprinsessor, men alldeles på väg ut därifrån upptäcker jag en liten målning, som hänger i en vrå för sig. Det är ”Tjugoandra Zorn”. Riktigt nära går det att urskilja virvlande kjolar, två tjejer som buggar loss. Tankarna går till Zorns ”Midsommarvaka”. Det är ett dunkelmåleri som lyses upp av de moderna dalkullorna i klarblått och vitt. Den målningen kräver ett återbesök för en närmare studie. Som tur är tänker galleristerna förlänga utställningsperioden och stänger först i mitten av augusti.
Text och foto: Karin Lundqvist
Volym 2024-07-16
Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.