Mats de Vahl – en utställning där tidens lämningar tar plats

Varje rum man kliver in i har atmosfär, och för konstfyllda rum gäller det med särskild skärpa. Mats de Vahls utställning ”Om strandfynd och rester från en annan tid” visas i två salar på Apotekshuset i Sollefteå, en mot Storgatan och den andra mot Ångermanälven, campingen och Stadsparken. Huset uppfördes i blandad stil, främst nygotisk, för stadens apotekare år 1889, och är byggnadsminnesmärkt med sina mosaikgolv och pastellfärgade kakelugnar. Kulturcentret med det snygga logotypiska namnet Ah! har stark egen karaktär men utställningen behöver inte kämpa om uppmärksamheten. De drygt tjugo konstverken – tryck, objekt och fotografi – avger en sorts djupandning, ett avklarnat lugn. Färgskalan har många nyanser av brunt, vitt, blått och grått. Rostbrun, björkvit, älvblå, skymningsgrå. Svart.

Två större objekt utgör centrum, med rundade former i mörka glest korsande skivor. ”Skrov I” i det första rummet kombinerar en mjukt organisk välvd kupa med explosiviteten hos en gigantisk handgranat. Den har skurits av nedtill och vilar stadigt mot podiet. ”Skrov II” i samma teknik i rummet mot älven är formad som en öppen skål och liknar strukturen för en farkost innan den är färdig att flyta eller efter att de tätande brädorna vittrat bort. Strama, värdiga, på en gång arkaiska och samtida skulpturer. Ordet skrov kan beteckna en fartygskropp men också bålen eller kroppen hos ett dött djur. Enligt konstnären är bägge tänkta att göras i stål, men dessa prototyper i svart mdf är verk i sin egen rätt.

Mats de Vahl, installationsvy med ”Skrov II” i förgrunden, mdf.
©Mats de Vahl/Bildupphovsrätt 2023.

Den mindre skulpturen ”Kokong” i gjutjärn repeterar formen hos ”granaten”, men kluven av en djup sensuell skåra. ”Utskuret landskap” har en rektangulär midjehög grund av järn krönt av en målad koboltblå läderliknande yta, en våg som stannat i rörelsen. I ”Älvstrand” av trä och tempera som hänger strax intill finns en annan rörelse, kanske av forsande vitt skum som ett ögonblick påminner om Helmer Osslunds stiliserade ångermanländska landskap. Abstraherade i bakgrunden – vita stammar, eller antydan av ett berglandskap. Naturen är närvarande i hela utställningen, och platser där land och vatten möts återkommer. ”Jag rör mig i strandkanten där tidig industri ofta har lämnat och naturen återerövrar”, säger Mats de Vahl i en kort text om utställningen.

Mats de Vahl, "Älvstrand", trä och tempera.
©Mats de Vahl/Bildupphovsrätt 2023.

Här visas högtryck gjorda med träsnitt, och fotografi. I en serie fotoutskrifter finns två jordkällare. Den ena har fått bokstäver målade på sin stenmurade fasad med något sekels fördröjning; över den andra har grenar och ris hamnat och blivit liggande. Ett pumphus och ett båthus i samma fotokvartett verkar lika övergivna.

Det tätnar av konstruktioner och tecken, och ibland en lek med bokstäver och fraser. I ett tryck omnämns ”naturens återtag”, i ett annat ”båtar som seglat”. Fotoutskriften ”Betongtak” återger en högrest betongkonstruktion på ben bakom torr gulnad fjolårsvegetation. Det skulle kunna vara ett offentligt verk som fått en placering men inte omhändertagits, eller början till en annan sorts bygge som stannat av. Funktionen går inte att avläsa. Bredvid, fotot av ett sjömärke, modell gamla utprickningssystemet. Punktmärket eller möjligen mittledsmärket, är placerat nära vattenbrynet men döljs av sly. Bilden är i färg, men symbolen svart och landskapet grått. Enligt Sjöfartsverket indikerar olika färger om signalen gäller visst hinder eller fritt vatten på alla sidor – titeln är ”Märke” men vad som flaggas för deklareras inte. Återigen lämnas till betraktaren att söka en möjlig mening.

Av de termer konsthistorien lagt till sin vokabulär tillhör ”late style” enligt mig de mest användbara. Ofta förekommer faser med olika inriktningar under en konstnärs karriär. Efter många decenniers arbete och förvärvad kunskap om material och gestaltning kan en sådan stilla koncentration som här infinna sig. Att det som kommer till uttryck långsamt har fått sjuda och reducerats till ett destillat. Gissningsvis är urvalet från det senaste decenniet. Tillkomstår saknas i presentationen, och konstnärens efternamn är felstavat – två förargliga missar för ett så fint konstcenter.

Träsnittstrycket av en ensam eka inger en känsla av vemod, tills det sjunker in att gestalten i båten är mitt i ett kraftigt årtag. Färden går framåt, men blicken riktas mot det som avlägsnar sig. Kanske kan Mats de Vahls utställning utgöra en handbok i att leva med det oklara mål som är allas livsbetingelse.

Text och foto: Maria Morberg

Volym 2023-06-22

Länk till denna artikel

Maria Morberg, uppväxt i Stockholm med rötter i Ådalen sedan tre generationer, är skribent och översättare. Bodde i New York i slutet av 1980-talet, har producerat scenkonst och gjort film om internationella konstnärer. Frilansar nu efter många år i tjänst som redaktör på Moderna Museet.