“Maskor och makt”

Mormor sydde sina drömmar och sig en annan verklighet.
En småblommig examensklänning mitt i vardagens kök av pärkok och den svaga lukten från fuset som så gärna dröjer sig kvar i kläder och hår, förvandlade dagen till en av skapande och lust.

Utställningen “Maskor och makt” på Museum Anna Nordlander beskrivs som en hyllning till kvinnors händer som genom tiderna försett mänskligheten med klädesplagg, med berättande vävar och textilier till hemmet. Samtida konstnärer presenterar sina sätt att förhålla sig till textil som uttryck och utställningen strävar mot att sätta perspektiv på vår nutid och dess utmaningar.

Textil är något som vi alla har en nära relation till. Vi klär oss i det. Vi sover i det, torkar oss på det, bär saker i det, tar skydd bakom det och smyckar våra hem med det.

När jag tänker på textilt skapande så tänker jag först på det som görs av kvinnor i min närhet. På mammor, systrar, vänner och tanter. Sedan tänker jag på rummen och den varma och speciella lukt som brukar finnas där i skoltidens syslöjdsalar, byaföreningarnas vävstugor och den lilla skrubben hemma hos min kusin där vi sydde kläder till våra Barbies när vi var små.

Det första verket jag möter när jag går in i utställningslokalen är “Tillgift” av Jan Van Esch. Från några ställningar hänger ett antal udda plagg på tunna metallgalgar. Plaggen som Jan har hittat på gatorna i Berlin har han sedan tagit med hem, tvättat och noggrant tecknat av. På en text vid installationen uppmanas besökarna att, om man så önskar, ta ett plagg med sig hem. I utbyte önskar konstnären att man skriver ett meddelande på någon av de många teckningarna som sitter på väggarna intill. Varje plagg har en egen teckning och jag hittar snart den som föreställer T-shirten med ett print som liknar ormskinn som jag har valt. Det känns speciellt att skriva på ett original som måste ha tagit en god stund att färdigställa. I form av små, små romber har han delat in hela ytan av plagget med en blyertspenna och sedan fyllt i med pyttiga duttar av färg för att fånga mönstret. I det lilla häftet som hör till utställningen läser jag att Jan Van Esch med verket undersöker vad som egentligen utgör en osjälvisk gest och om inte gåvan är en återspegling av en form av maktutövande. Initialt blir jag skeptisk till tanken i relation till verkets lekfullhet, men vid närmare eftertanke slår det mig att jag sannolik kommer att tänka på verket som mitt plagg är en del av, när jag i framtiden bär det. Mina tankar styrs av handlingen. Det om något kan väl ses som en effekt av utövad makt?

Från litet till stort när jag går vidare i utställningen, från det mindre första rummet till det större andra. Direkt till höger är Hanna Holmgrens enorma virkning “Det stora blå” draperad över hela hörnet och ända längst upp i taket, bortom ventilationsrören och de maffiga limträbalkarna som utgör en del av huset SARAs skelett. Det interaktiva verket som besökare under vissa specifika tider kan virka vidare på känns som ett vatten. Ett vatten som hotar att fortsätta växa tills det sväljer allt.

Stäng fullskärmsläge

Förstora bild

Hanna Holmgren, "Det stora blå", 2017-2022.
©Hanna Holmgren/Bildupphovsrätt 2022. Foto Krister Hägglund.

Stort är också att ett verk av giganten Louise Bourgeois finns med på utställningen. “Crochet III” förvillar genom att likna en röd tråd mot en vit botten av grovt papper, men som egentligen består helt och hållet av papper och färg i en unik teknik som kallas Mixografia.

Intill hänger “Traum” av Charlotte Gyllenhammar som nästan ser ut att vara skapat av samma upphovsperson med de röda linjerna som bildar ett repetitivt mönster på den vita bakgrunden.

Tarik Kiswanson har röntgat flera generationers klädesplagg på varandra och låtit trycka dom i verklig skala på två dukar av bomull. “Passing II” får mig att tänka på post mortem-fotografier i sin stillsamma saklighet.

Britta Marakatt-Labbas broderi “Du for” drabbar mig som en näve runt hjärtat. I en enda bild anar jag en historias konturer som med sin kraft vill bli till en hel bok.

Matilda Kenttä fortsätter rummets tysta tematik genom att göra ett ting så stort att det blir betydande mindre litet i sitt verk “10 yards of linen”. En vävd kökshandduk i all sin anspråkslöshet tar mig tillbaka till det vardagliga som var min mormors kök, men i den maffiga skala som Kenttä vävt förvandlas den istället till ett mäktigt monument.

I utställningen “Maskor och makt” prövas mina associationer kring textil och jag utmanas att se temat från andra infallsvinklar. Textil som jag är van den faller sönder till sina beståndsdelar och får en ny innebörd. Textil blir till text. Till ett il av nya perspektiv.

Text: Sara Forsström
Foto: Krister Hägglund

Volym 2022-12-02

Länk till artikel