"Markkontroll"

Markkontroll. “Ground Control to Major Tom” – som om någon svävat ut i rymden och behöver hjälp att komma ner på jorden igen.

“Far above The Moon, Planet Earth is blue and there’s nothing I can do”

Gerd Aurells blå muralmålning 2,4-D, 2020 gestaltar en stor ‘splash’ Hormoslyr och i den, detaljerade teckningar av kottar och pinnar. Hormoslyr är det ord som dröjer sig kvar. Hormoslyr. Det växtgift som låtit utrota både björk, sälg och rönn på de stora kalhyggena för att barrträden skulle få rum. De barrträd vi just fällt.

Att höra Gerds samtal med farbrorn som fått gå runt och spruta Hormoslyr omkring sig för hand i ljudverket Då kom hormoslyret som en räddande ängel, 2018 inger hopp. Där finns en värme och en glädje mitt i allt prat om utebliven skyddsutrustning, Hormoslyr som blåst rakt in i munnen när vinden vänt och om korvar som färgats blå av Hormoslyr-fläckade händer innan de förtärts. Om någon ung kille som insjuknat och dött efter att ha varit med och sprutat Hormoslyr men att det inte grävdes djupare i det.

Hur kan vi inte lägga ihop orsak och verkan?

Det vi sprutar ut får vi snart äta upp.

Det första som möter mig när jag kommer in på plan 6 på Bildmuseet är tomheten. Det är avskalat och minimalistiskt, renodlat. Ingen direkt sensationskonst, utan det mest nödvändiga med stark innebörd. Tung vittnesbörd. De små exotiska växterna i Céline Condorellis verk Zanzibar 1:10, 2018 påminner om att det tidigare kanske stått en skog precis här, eller ja – sex trappor ner – som fått ge vika för människan och så småningom för Bildmuseet självt.

Céline Condorelli, Zanzibar 1:10’, 2018.
Foto: Doyun Kim.

Jag känner igen Gullrankan, Paraplyaralian och Monsteran från mitt eget och andras hem. Vanliga krukväxter en numera kan köpa på ICA.

Vi skövlar för att göra plats för att kunna prata om att vi skövlar. Och så tar vi in några exotiska växter och sätter dem på piedestal. För att vi saknar kontakten med naturen och på ett vilset sätt när en inneboende känsla av att ändå vilja hylla vårt ursprung.

Det är lätt att vara efterklok.

Vi hugger ner träd för att kunna göra papper att skriva om detta på. Måla akvarell på. Vi offrar en för att rädda flera där ändamålet helgar medlen. Att själv göra något för att gestalta, påvisa och medvetandegöra är på samma gång kontraproduktivt och effektivt, beroende på hur medveten en är om sin egen påverkan.

Det som berör mig mest är ljuden som överlappar varandra, som jag med fördel hade velat höra separat, så jag bättre hade kunnat urskilja dem. Maria Thereza Alves har i delar av verket An Introduction to Decolonizing Botany, 2020 samarbetat med medlemmar ur Guaranifolket i Jaguapirureservatet i Brasilien.

Maximino Rodrigues (Ke’y Rusú Katupyry) och Michely Vargas (Verá Poty Resakã) sjunger hyllningssånger för tre olika brasilianska växter – som även avbildats som akvareller – för att hedra och på så sätt återappropriera, återerövra dem. Det är något bekant i deras röster. Något jag dras till, som omsluter mig, som i en kokong där jag får vila. Jag känner mig hållen och omhändertagen och jag gissar att min känsla speglar vördnaden som urfolket hyser för Moder Jord. Om det är något som tar mig tillbaka till mina rötter och ner på jorden så är det deras sång.

Och om allt är en spegling så är det ju de avtryck vi själva gör på jorden som slår tillbaka mot oss, rakt i ansiktet som Hormoslyret självt.

Gerd Aurell, 2, 4-D, 2020.
©Gerd Aurell/Bildupphovsrätt 2020.
Foto: Mikael Lundgren.

På plan 4 visar konstnären Hanan Benammar verket Desert Garden, 2012.

Ökenväxter uppradade i montrar som på ett vanligt museum. De är plockade, vissna och namnlösa. Papperslösa. Inglasade. Som djur i bur. Men inte levande. Utan döda. Tysta. Jag undrar hur många av dem som används som läkeväxter och tänker på allt gott de hade kunnat göra som levande.

Jerikorosen – även kallad ‘Återuppståndelseblomma’ – har fått en egen öppen plats och dess utblomning ljuder i rummet. Ökenrosen ser helt vissen ut, men efterforskningar visar att bara den får lite vatten så blommar den ut och blir grön igen.

När vi nu vet att växter kommunicerar med varandra så lär det ju vara vida känt hur vi skördar liv på löpande band. Ändå står träden där och tar emot oss med öppna kronor och kramvänliga stammar.

Om det inte är kärlek då vet jag inte vad som är kärlek.

Vi kan väl enas om att vi har lite att jobba på i vår relation till naturen, i vårt förhållande till Moder Jord och den symbios vi bör förlika oss med, för allas vårt eget bästa. Det är trots allt Hon som föder och göder oss. Och jag som tror på speglingar ska försöka leva som jag lär och försonas med min egen mor. Trots alla svårigheter vi utkämpat så är det ändå hon som fött mig och gött mig så gott hon förmått i en värld där vi länge tillbett Fader Himmel och glömt Moder Jord.

Och. Om det är någon som har svävat ut i rymden så är det vi. Som börjar leta efter en ny planet att ta i besittning istället för att ta hand om den vi har.

Text: Jessika Björhn
Foto: Mikael Lundgren och Doyun Kim

Volym 2020-09-29

Länk till artikel

Jessika Björhn, yrkesverksam konstnär bosatt i Umeå. Masterexamen i Fri Konst från Umeå konsthögskola och kandidatexamen i Fri Konst från Konstfack, inklusive textkurserna 'Samtal om text' med Mara Lee, 'Uppdragsskrivande' & 'Kreativt skrivande' för Power Ekroth, 'Konst, makt och gullighet för Magnus Bärtås, 'Om samtidskonst och kritik' för Håkan Nilsson samt 'Den generella skriften' för Tom Sandqvist. Har själv undervisat i iscensatt fotografi och vänsterhänt kroki på Umeå konstskola samt kuraterat två avgångsutställningar. Medverkade sensommaren 2020 med en text i Volyms essäserie "Konstnär i dialog med ett verk".
Se vidare på Jessika Björhns webbsida och Instagram