”Male Hysteria” och ”Play”

Om Ola Åstrands långa konstnärskap kan man läsa att mycket varit samhällskritiskt och att han tagit strid mot den ”förljugna borgerligheten”. I en turnerande retrospektiv utställning som han kallar ”Male hysteria” fyller han nu hela Luleå konsthall med verk från 1972 och framåt. Efter att ha sett affischen med honom själv i ett montage som poserande Rambo med automatvapen i händerna, gick jag till utställningen med en förväntan om att få hela machokulturen förlöjligad och med besked helt nedmonterad. Men i stället går jag genom salarna med frågetecken och fylls av en känsla av vemod. Kanske att jag suttit för många gånger på Bistro Norrland och ätit fina luncher och sett för många inredningsprogram som gör att utställningen andas nåt slags tungt sextio-, sjuttiotal – en hård avskalad vänsterestetik som många av oss, som var med då, applåderade. Men visst, det här är ju retrospektivt. Jo, jo, bra som tidsdokument då. Om än det finns mycket att upptäcka i de jättestora svartvita serietecknaraktiga Skymningslandet och Hur unga pojkar dör, så hänger det mycket svartvitt som jag bara går förbi.

I sin programförklaring berättar Ola Åstrand att det var först för ett par, tre år sedan som han kom på att det är ju förhållandet till sin manlighet som han har jobbat med. Han nämner också sin självupptagna mamma och avsaknaden av pappan som drog redan då han var fyra år.

Ola Åstrand, Skjortor. ©Ola Åstrand /Bildupphovsrätt 2019.

I konsthallens tredje del hittar jag ett citat från Olivia Laings bok Den ensamma staden: ”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka ett behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg.” Den texten bär jag med mig när jag går tillbaka och tittar på utställningens höjdpunkt. Mitt i första delen, högt upphängda, fladdrar varsamt ett flertal vita jätteskjortor av några fläktar som står på golvet. ”Skjortorna kom till när jag tänkte på min frånvarande pappa”, säger Åstrand. Och just där tycker jag visningsvärdet står och faller. Jag skulle vilja ha mer av Åstrands nya insikter om rädslan för svaghet, rädslan för den egna mjukheten som han säger i programbladet, än att vi ska ta del av hans förtvivlade utagerande punkiga försök att ta plats och att bli sedd. Dock finns det några undantag i ett par färgfotografier på honom själv; dels ett från 1998, Skymning, där han ligger i en säng med blicken mot någonting långt borta och dels ett som 16-åring, en ganska liten färgbild som hänger för sig vid sidan av i det genomgående svarta rummet. Pojken!

Efter att ha lämnat konsthallen med en rätt grumlig känsla stiger jag in till ett mycket vackert och välkomnande rum. Som om jag kan börja andas igen. Högst upp, i Norrbottens museums fina utställningshall visar Maja Gunn sin utställning ”Play”. Själv presenterar hon sig på sin webbsida som ”Professor of Craft, PhD in Design, artist, curator, designer, researcher”. Hennes forskning kretsar kring genus och queeridentitet i relation till kläder och textil. "Jag tror på kläders kraft, de kan förändra vårat sätt att tänka, vilket sedan kan ge ringar på vattnet" säger Maja Gunn. I ” Play” visas ett urval av hennes konst- och designprojekt.

Jag går genast fram till ett krypin och sätter mig på en liten pall som står därinne. Från taket hänger det rosa lemmar, armar som brer ut sig på golvet och som nu omger mig. I ett par hörlurar hör jag hur någon pratar om sin expartners sockar när hon bär dom på sig och bearbetar separationen.

Maja Gunn, Textil installation / kropp. ©Maja Gunn.

I Skyddstoppen har Maja Gunn skapat ett skyddsplagg för brandpersonal oavsett könsidentitet. Ser ut som en vanlig sport-bh men med utökade funktioner – pulsmätning, övervakning av kroppstemperatur och inbyggd GPS. Coolt!

I sin avhandling Body Acts Queer – Clothing as a performative challenge to heteronormativity beskriver och diskuterar Maja Gunn hur den rutiga flanellskjortans relation till kroppsliga erfarenheter kan skapa möjligheter till, och vara stärkande av, lesbiskhet.

Om projektet ”If you where a girl I would love you even more” berättar Maja Gunn i en radiointervju hur det kom till mer av en slump då hon ville testa några gränsöverskridande feminina kläder till en ny kollektion på en manlig bekant. ”Det var hans starka reaktioner som gjorde mig nyfiken. Han reagerade rent fysiskt, skakade och ville absolut inte se sig i spegeln. Då blev jag nyfiken.”

Och visst börjar jag tänka på mitt eget sätt att klä mig. Vad vill jag visa upp? Vad signalerar jag? Provade själv en gång att ge mig ut på oprövad mark. Jag hade bestämt mig för att dansa jazzdans nån gång på åttiotalet, då albumet Thriller med Michael Jackson låg på topplistorna och det var hans låtar man skulle dansa till. Väl på plats för första lektionen kunde jag konstatera att det också hade kommit nästan tjugo unga tjejer dit, att jag var enda mannen och säkert tio år äldre. Det fanns bara ett omklädningsrum så jag fick byta om i en städskrubb och satt sedan på golvet längst bak i den stora spegelväggsalen i nyinköpta ljusblå trikåer med mina långa håriga ben i kors. Så värst bra gick det nu inte, bara att se mig själv i spegeln var en prövning - min hybris fick sig en rejäl törn. Rörelserna var dessutom rätt svåra och jag var inte så vig som jag trodde.

”Play” för mig vidare; ständigt detta behov av att tillhöra eller inte tillhöra – att förhålla sig till en norm eller inte. Våra ständiga försök att dölja eventuella avvikelser från normen eller så framhäva dom, komma ut. Att ta plats eller gömma sig. Att älska, att bli älskad.

”Play” – en viktig utställning i tider då prideflaggan halas. Då behöver vi klok normkreativitet. Eller som en tjej säger i en intervju i en video ”Jag är politisk bara genom att vara den jag är. Jag bryter en norm som finns”.

Jag lämnar utställningen med förstärkt insikt om att förståelse bäst gror när den presenteras som här, med en avspänd, intelligent självklarhet.

Text och foto: Bengt Frank

Volym 2019-10-22

Länk till artikel