Luleåbiennalen 2022, del 2

I Luleå visas Luleåbiennalen på bland annat Galleri Syster och Norrbottens museum. En blandning av traditionella hantverk och en flört med arkeologiska kartor.

På Galleri Syster möts man av ett okonstlat pelarbord, det är enkelt tillverkat med rå känsla. I mitten av pelaren finns en stor vril, nästan rund. Längst in i lokalen hänger fem traditionella randiga ranor. Färgerna är främst starkt röda och orangea.

På ett långbord bredvid ligger ett fåtal böcker om vävnad. Alla med anknytning till norra Sverige.
Intill finns två travar med vykort. De visar två målningar av Helmer Osslund. Hans måleri i dessa tavlor återger på ett färgstarkt och måleriskt sätt norrbottnisk ödemark. Det är fritt att ta med sig korten hem. Sneglar jag till vänster finns det en vägg mitt i lokalen som är prydligt fylld med nämnda vykort. På vykorten syns inte bara målningarna utan de visar något som liknar ett produktbord från ett turistcenter, med böcker och den numera obligatoriska handspriten. Under den andra målningen, ett stökigt arbetsbord från ett kontor.

Helmer Osslund, Vykort – ”Motiv i Abisko” 1905. Vykort – ”Kustbild i motljus” 1905.

På Galleri Syster spelas två filmer. Båda modesta i framtoningen. I ena filmen följer vi tre konsthantverkare som entusiastiskt guidar oss genom arbetet fram till sin utställning ”Gulahallan ja birgen”. Det är resultatet av ett två år långt samarbete med AIDA, Arctic Indigenous Arts and Design Archives. I filmen finns två gemensamma nämnare, den ena att ha en närhet till materialen och att den andra att ta vara på det marken ger. Gunvor Guttorm som är duodjiprofessor och en av konstnärerna i filmen beskriver - Man ska ge tid till Duodji inte ta tid.

Den andra filmen på Galleri Syster har samma andemening. Det är två hantverkare som visar hur de skapar traditionell duodji i form av kåsor. Filmen hade kunnat vara gjord som en enkel instruktionsfilm för skolor. Den är fin i sin enkelhet och det är materialet och arbetet som är i fokus. Inget narrativ. Fingrar som dansar över detaljrikt urkarvade renhornsdetaljer.

Ett långt stenkast från Galleri Syster finns Norrbottens museum som har ett rum avsatt för biennalen. Fokus är isen. På väggarna hänger, bland annat, avskalade grafiska, svartvita teckningar. Motiven liknar märken man hittar på kartor. Bladen är prydligt inramade. Vid första anblick verkar teckningarna lika varandra, de små anspråkslösa variationerna hade lätt hade kunnat missas. En är tecknad med bläck, en annan med blyerts. En slarvigt utsuddad detalj, som för att visa ett tydligt försvinnande. Det är verk av konstnär Silje Figenshou Thoressen som med sin serie ”vandret linje”, återgett eller kalkerat lokalhistoriska, arkeologiska och antropologiska teckningar kring samiska bosättningar.

I mitten av rummet är det ett mindre kuddhav. Ett textilt isberg som går att sitta på och man kan bläddra mellan islagren, för att vara en del av en arkeologisk utgrävning. Det är verket ”Sápmi Flatbed” från 2022 av Elena Mazzi.

Den röda tråden i det här utställningsrummet är vad som visar sig när isarna smälter. Vilka historiska ledtrådar eller framtida möjligheter som tinar fram. Det skymtar också ett gnagande halvt dolt missnöje. Framför kuddhavet är en TV placerad, nästan på golvet. En film från 2021, även denna av Elena Mazzi, presenterar något som vid första anblick verkar vara propaganda. Den talar om möjligheterna för Island och i förlängningen hela världen med de smältande isarna. För smältande isar innebär också nya farleder och därmed en ökad turism och handel. Största delen av filmen verkar som reklamfilm för Kinas nya fraktrutt The Polar Silk Road. Ett nordligt alternativ till Suezkanalen.
Berättarrösten är mekanisk när hon säljer in hur alla nu kommer få ta del av Islands natur och tillgångar. Deras torsk bland annat. Jag försöker förstå om detta platsar i en konstutställning eller på en jobbmässa men då och då dyker motsättningar upp i form av korta skrivna citat på skärmen. Vitt på svart ”The Problem with Humans is Humans” och ett citat där någon beskrivit att det inte längre går att fiska torsk, vindarna har blivit för starka på grund att de inte längre hålls tillbaka av isberg. Det är oklart vem som sagt citaten. Men klart är att världen är kluven till smältande isar. Det finns alltid något att vinna.

Utställningarna på Galleri Syster och Norrbottens museum är vida olika. Medan utställningen på Galleri Syster visar på gemenskap, närhet med material, sin historia och samarbete med varandra. Visar Norrbottens museum istället på ett världsperspektiv där traditioner smälter bort och nya sätt formas.

Text och foto: Julia Åker

Volym 2022-12-14

Länk till artikel

Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.