Luleåbiennalen 2022, del 1

Årets upplaga av Luleåbiennalen finns representerad på platser runt om Norrbotten. Den vill visa ett spektrum från samtidskonst till hantverk. Det är fokus på snö och is, extraktivism och hantverk bortom ödemarken. Idag besöker vi utställningen på Havremagasinet.

En köttätande vegetarian trodde jag skulle möta mig på Havremagasinet. På tämligen dåligt humör, av personliga skäl, i bilen på väg dit ville jag avreagera mig på den som råkade vara närmast. Luleåbiennalen. Jag tänkte att nu är det en konstutställning som påpekar allt vi borde ändra för att nå klimatmål, medan de själv fraktar konst från hela världen dit. Ungefär som deltagare i klimatmöten som tar flyget för att delta. Alla vill ha förändring men ingen vill ändra sig nämnvärt, gäller även mig.

Men, som tur är finns det ett men här. Väl framme på pampiga Havremagasinet går jag direkt in till videoverket ”Bitcoin Mining and Field Recordings of Ethnic Minorities” och känner att jag landar. Det 40 minuter långa verket från 2018, av Liu Chuang (Kina), är en väl avvägd kombination av konstfilm, fiction och dokumentär. Den är en spekulativ resa som visar särskilt extraktivism i Asien till förmån för bitcoinutvinning. Mycket sker på bekostnad av ursprungsbefolkningar. Filmen har humor och en närvaro som ändå ger hopp om en framtid, en anpassning. Den visar vackra vyer från dimhöljda berg och dalar som varvas med industrimiljöer filmat med en hackig övervakningskamera. Det görs till toner av asiatisk folkmusik blandat med buller och dån från teknik. Narrativet är till stor del på Muya, ett tibetansk/kinesiskt språk. Narratorns spröda röst är inbjudande att följa. Elkablar går som en röd tråd genom filmen. Till stor del är filmen ansiktslös, men efter ett tag börjar de trippla bildskärmarna att visa sepiafärgade porträttfoton på ursprungsbefolkning. De är många och byts kantlöst ut och förvandlas in i varandra. Filmen visar bland annat scener ur filmen ”Solaris” från 1971 av Andrei Tarkovsky. Raderna ur filmen ”Will she come back? She will and she won’t.” fastnar hos mig. Egentligen refererade de till en kvinna i filmen, men jag tänker på naturen. Kommer hon klara detta? Ja det kommer hon och det kommer hon inte. Det kommer bli på ett annat sätt. Om vi människor är kvar någon längre tid känns mer ovisst.
Under bildskärmarna har det skymtat två fötter från en staty. När filmen är slut går jag bakom och möts av en figur klädd i vad jag tolkar som simplifierade samiska kläder. Verket som heter ”Orakel” är skapad av Olof Marsja. Den står inklämd mellan bildskärmarna och en vägg. En futtig strålkastare är riktad mot figuren, i övrigt är utrymmet dunkelt. Placeringen känns viktig, en metafor för samernas känsla av att ge efter för gruvor, i förlängningen tekniken.

I källaren finns en platsspecifik installation skapad av kollektivet Post Workers Theatre. Den samlas till stor del runt den nya företeelsen med budföretag som kan leverera nästan allt snabbast. Bland annat är det en film med en medryckande låt om att man bör tänka efter innan man handlar. Lägligt nog var det Black Friday förra veckan som alla vet har blivit ett flera veckor långt firande i köphysteri.

Post Workers Theatre, del av ”Autohoodening: The Rise. Of Captain Swing”.

Videoverket ”we are opposite like that” av Himali Singh Soin lyfter, genom poesi, skådespel och arkivmaterial, ämnet is.

Högst upp i den kalla delen av Havremagasinet finns en äldre samling konserverad mat. En påminnelse om en tid då man tog hand om det lilla man hade, odlade och plockade. Hela byggnaden som är Havremagasinet blir också en påminnelse om de tiderna. Vidare bjuder utställningen på en del traditionellt hantverk som vi i norr är bekanta med. Vrilkåsor, vävda mattor och halmslöjd.

Jag upplever utställningen på Havremagasinet som ett historiskt dokument. En observation utan ställningstagande. Stanna i tiden och konstatera att här är vi mitt mellan konserverad mat och eventuella försök att leva som ett digitalt väsen. Ingen skrev mig på näsan tänker jag susandes på väg hem mot Luleå igen. Det är en vacker dag och jag tog därför den långa vägen hem, den med färre bilar. Träd, mark och allt annat är täckt av snö och is. Himlen ser ut att vara gjord av frost och jag vet knappt var vägen börjar och naturen tar vid, allt bär samma gråa och vita färger. Det är en svindlande tanke, att kommande generationer kanske inte får möjlighet att uppleva en vy som denna.

Text och foto: Julia Åker

Volym 2022-12-13

Länk till artikel

Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.