Luleåbiennalen 2018: Tidjord

I år har biennalen sökt sig till flera olika delar av Norrbotten. Sju verk har färdats motströms Luleälven upp till Jokkmokk. Att besöka Jokkmokk i december är som att kliva in i ett enda stort akvarellark där ett svagt blåvattnigt ljus sakta flödar över landskapet.

Inne på Ájtte möter en snövit hög tegelvägg vid entrén. En flock ripor lättar ovanför en tältkåta. På ena sidan lavvun loopar en video, ett grovt knotigt träd vrider sig sakta runt, runt på en snömoddig slätt. After Nature, Susanna Jablonski. Tycker mig höra hur årsringar av inkapslade skeenden kvider när rörelsen sliter i barken på det gamla trädet. Genast deltar jag i något som för tankarna till ett pågående nu och ett mer svunnet då.

Innan museibesöket medverkade jag i en manifestation initierad av lokala SNF-föreningen utanför kommunhuset. Ett försök att väcka uppmärksamhet kring klimat- och miljöfrågorna, och stötta Greta. Greta Thunberg som lyckats vrida klimatdiskussionen till ett nu med sitt civilkurage och stora engagemang.

Ájttes permanenta utställning är konstruerad som en renhage med ett öppet luftigt centrum i mitten varifrån sedan de olika utställningsavdelningarna öppnar sig. Och där i mitten står ett får i naturlig storlek i ljus lera. Iakttar med ett lugn som bara får glor in sin omgivning med. Till synes bräcklig med sprickor och fragment som lossnat, delaktig i något där uthålligheten satts på prov. Garden of Eden Moving; A Petrified Tribe, Neda Saeedi. Skulpturen behandlar en del av ett längre skeende där den nomadiserande folkgruppen bakhtiaris utsattes för shahen under Irans civiliseringsprocesser på sextiotalet. Nomadlivet och gamla traditioner skulle överges för ett urbant levnadssätt. Tillvaron präglad av ständig förflyttning avbröts tvärt av statens assimileringskrav. Fåret har genom sin placering kontakt med utställningsavdelningarna, tycks idisslande vaka över museets information om livet i det vidsträckta Sápmi. Renen som stödutfodras av sin ägare i bakgrunden kastar ett öga på det krackelerade fåret i hastigt samförstånd. Renarna som rusar runt i fotot på väggen tycks vilja dra in fåret i skiljningshagen.

I utställningsavdelningen som berättar om hur människan färdats genom skogar, över fjäll, på sjöar och vattendrag, byggt broar, huggit och flottat timmer, i den avdelningen får betraktaren via en video följa en strapatsrik flyktväg. Pre image (Blind as the Mother Tounge), Hiwa K. Konstnären har försett en sinnrik skulptur med en mängd vinklade speglar som återger omgivningen. Konstruktionen balanseras på huvudet av konstnären som följer och återupplever sin mödosamma flykt till Europa från kurdiska Basur. En minnesresa där speglarna spelar en stor roll som registrerare av syn, hörsel och sinnesintryck som delvis bortfallit. Bakom videon finns ett förstorat foto av gränstrakterna där stambanan och vägen mot Norge länkar oss samman.

Mother of Lightning Lap-See Lams spegelbox reflekterar sig ut över det svarta golvet i runda rummet. De tre neonblixtarna lyser i avdelningen där en minivärld av träsnidade tablåer skildrar nybyggarlivets olika vedermödor. De tre neonslingorna följs åt, bara en exakt intervall förskjuter längden. Längden som är dotterns, moderns och mormors.

När min egen mormor från Nattavaara kom på besök fick jag tillsägelse att inte vissla, likaså aldrig under norrskenet. I vinter utlovas färre norrskensnätter, jag får lust att busvissla högt.

Har vi kanske någonting gemensamt med den kinesiska mytologin, legenden som Lap-See Lam refererar till, blixtens gudinna. Kanske ett böljande minne som rör sig likt norrskenet på det omslutande himlavalvet.

Lap-See Lam, Mother of Lightning.
©Lap-See Lam.

De sju verken dyker upp överraskande. De både särskiljer sig från objekten och artefakterna i den permanenta utställningsmiljön, för att i vissa fall samspråka så utsökt att de gott kunde införlivas och bli kvar på museet.

Samtidskonsten och urtidskonsten och allt det som är däremellan. Nya tekniker och innovativa material med allt vad det innebär. Och samtidigt utanför ateljédörren en komplicerad värld som dagligen gör sig påmind med klimatkris, konflikter och storpolitiska beslut. Men har konstnären valt väl i sin stora uttryckspalett och gör mig berörd då har konsten hittat det som är otalt. Då far den kalla sig vad den vill. Tidjord är ett nog så bra tilltal.

Biennalens curatorer har gjort ett intressant tilltag på Ájtte när de valt att placerade ut verken bland museets montrar, vid sidan om de ryckiga gamla svartvita filmerna, nära texterna som ofta hoppas över. Som betraktare får det mig att se både konsten och det museet önskar informera om, se på ett helt nytt sätt.

Hädanefter borde alla museer någon gång då och då släppa konsten fri i sina salar.

Text och foto: Eva Stina Sandling

Medverkande konstnärer på Ájtte:
Isak Hall, Susanna Jablonski, Hiwa K, Hanni Kamaly, Lapp-See Lam, Nikos Markou, Neda Saeedi

Volym 2018-12-20

Länk till artikel

Presentation av skribent: Eva Stina Sandling, konstnär, arbetar med blandtekniker, bosatt i Porsi, Jokkmokks kommun. Utbildning: Konstfack, Skapande Svenska A och B, Kreativt Skrivande C, Luleå Universitet, Att bilderboksberätta 30 hp, HDK Valand, Göteborgs universitet. Utgivna böcker på förlag: Älven, Ordfirman, Ira lyssnar - Ira gulldal - Ira guldala, Tornedalica, Kälda och älgen, samarbete med Regine Nordström, Kabusa.