Foto. På metallramar är vita, genomskinliga tygstycken uppsatta. På tyget mitt i bild sitter ett svartvitt foto på en kvinna som håller ett barn uppsatt.
Anna Zyagisteva, ”The Safest Place the Rule of Two Walls”, installation.

Luleåbiennalen – Del 2

2024-05-15 10:00

Installationer på Havremagasinet i Boden

Det som presenteras på Luleåbiennalen 2024 berör mycket av industrins omvälvningar som påverkar såväl människor som själva landskapet. På bottenplan i Havremagasinet kopplas det på ännu en företeelse som har samma effekt – krig.

Ukrainska konstnären Anna Zyagisteva fyller ett helt rum på bottenplan med sin installation ”The Safest Place the Rule of Two Walls”. Den är, som jag ser det, en skildring av hur en människas hem, den plats som ska ge oss trygghet och säkerhet, i en handvändning kan bli satt ur spel. Alla har vi väl någon gång sett en bild av ett delvis sprängt hus där du kan se rakt in i människors hem och vet hur kusligt overkligt det kan kännas. Titeln kommer från ett meddelande till allmänheten i Ukraina, som ger instruktioner om var i sin egen bostad man bäst skyddar sig i händelse av ett bombanfall.

Installationen består av en metallram som representerar konstnärens hem i Kiev, fullskalig storlek lär det vara. I delar av denna stålkonstruktion skapas en rumskänsla genom upphängda, halvtransparenta vita tyglängder. På dessa har monterats personliga ting såsom små skrivna blad ur anteckningsblock, hopsnurrade godispapper, familjefoton och andra föremål som minner om ett liv. Runt om i utställningsrummet finns liknande fragment, till exempel en teckning av sådana där streck man brukar rita på dörrkarmen för att markera hur barnen växer och blir längre. Som helhet är det ett rörande verk som stannar kvar i tanken.

Foto: På det vita golvet ligger på och runt runda skivor små svarta pellets. I bakgrunden syns en vit vägg med rad efter rad med små bruna papperspåsar uppsatta.
Jenny Nordmark, ”Sprängsten”, installation.

Jenny Nordmark, arkitekt, scenograf och konstnär, presenterar installationen ”Sprängsten”. Ett verk som ska väcka tankar om vilka vägar järnmalmen, inte minst den som bryts i norr, färdas världen över, pådrivet ett aldrig sinande behov av ”tillväxt”. 
Verket ifrågasätter, enligt programbladet, hur det kan vara klimatnytta och förenligt med ”Den gröna omställningen” att importera tusentals ton järnmalm från Kanada och Brasilien till Boden, i industrisatsningen för fossilfri stålproduktion, H2 Green Steel, när järnmalm bryts på betydligt närmare håll, i Norrbotten?

Installationen består av en stor vit skiva varpå järnpelletskulor från LKAB rör sig i cirklar. Järnpellets är magnetiska, så den motor som sitter undertill på skivan med roterande magneter får de oregelbundna kulorna att röra sig lite ryckigt, smeta av sig och skapa cirklar på skivan. Det skrapiga ljudet är förstärkt genom högtalare. På väggen ses numrerade små papperspåsar i, på millimetern exakta, rader. I dessa påsar ska sedan konstbesökarna få med sig en liten järnpellets hem och på så sätt vara delaktiga i verket genom att fortsätta den geografiska spridningen. Det sistnämnda känns möjligen lite långsökt.

Verket är till sitt uttryck grafiskt, stilrent och lite svalt i sitt uttryck. Den bästa aspekten är faktiskt det skavande ljudet, som kan föra tankarna till att någonting är skevt och skaver.

Foto av installation. I mitten av ett rum, delvis dunkelt upplyst, ses en stor trasslig hopsättning av föremål såsom trädgrenar, gamla elkablar, skrivmaskiner och militärhjälmar.
Emkal Eyongakpa, ”nkawriters t_iv/ nɛwɛt mmɨk 27ii/ bɛtok babhi_babhi-bɛrat XXI-r [babhi-manyɛp/ babhi-bawɛt]”, installation.

Långt ifrån millimeter-noggrannhet är Emkal Eyongakpa installation i den mörka källaren i Havremagasinet. Den är en helhetsupplevelse utöver det vanliga. Som att gå in i en grotta där du omsluts av ljud, dämpad belysning och rörelse.  Där finns dynamitlådor och uppbyggda platåer som vibrerar när man står på dem. I mitten ses en stor trasslig hopsättning av föremål såsom trädgrenar, gamla elkablar, skrivmaskiner och militärhjälmar.

Konstnären, som har sitt ursprung i Kamerun och är utbildad botaniker, drar i sin konst ofta paralleller mellan mycel och svamparnas värld och vår moderna teknologi. Urbefolkningars ritualer och hur de för vidare kunskap till kommande generationer är också ett återkommande tema. Ljudinspelningar är också återkommande i Eyongakpas konst.

I verket som visas på Havremagasinet inlemmas ljudet av en seismisk puls som nyligen upptäckts kring Biafrabukten, Västafrika. Verket, som påbörjades 2017 och är ett pågående och föränderligt verk, har den långa och intrikata titeln: ”nkawriters t_iv/ nɛwɛt mmɨk 27ii/ bɛtok babhi_babhi-bɛrat XXI-r [babhi-manyɛp/ babhi-bawɛt]”.

Som konstpublik föredrar jag att själv uppleva och reflektera. I Luleåbiennalen har det nog genom åren förekommit en del verk av karaktären ”tänk så här, tyck så här”. Emkal Eyongakpas installation är dock uppfriskande befriad från sådant tänk och därför en av höjdpunkterna på Luleåbiennalen 2024.

Luleåbiennalen avslutas med många intressanta programpunkter i flera städer den 21–26 maj, bland annat visas Andreas R Andersson och Karl Sjölunds installation ”Beowulf: Dangerzone” i Ballonghallen i Boden. 


Text och foto: Susanne Holmberg

Volym 2024-05-15 

Länk till denna artikel


Susanne Holmberg, frilansjournalist och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media. 


Tillbaka till toppen