Litet blir stort när Kluster ställer ut på Röbäck glas & lera

Utställningens titel “delikat i litet format” ligger så bra i munnen att det är lätt att råka glömma bort att reflektera över vad den faktiskt betyder. Min första tanke, när jag känner lite på orden, är att något delikat automatiskt ska vara i ett litet format. Sedan kommer nästa tanke i form av en fråga. Hur hade det delikata sett ut om det istället gjorts i ett stort format?

För visst har storleken på konstnärliga verk betydelse! Hur hade Louise Bourgeois jättespindel “Maman” upplevts om den var liten som en näve istället för hög som ett tvåvåningshus? Eller om konstnärsduon Christo och Jeanne-Claude klädde in en sko i tyg istället för riksdagsbyggnader eller hela öar? Det går också att leka med tanken åt andra hållet. Inte hade väl miniatyrkonsten kittlat om den skapades i en naturtrogen skala istället för just som miniatyrer?

Och vad händer då när man bestämt sig för att jobba med en skala som inte rör sig i någon ände av det extrema, utan som befinner sig inom det förväntades gränser?

Just på den här platsen hade det blivit svårt att få plats med verk av de elva konstnärerna i något annat format än just det lilla på grund av lokalens utformning och begränsade storlek. Den insikten gör att temat känns lite mindre som en konstnärlig utgångspunkt och mer som en praktisk nödvändighet, vilket är synd. Men här tar också mina funderingar om utställningens titel slut och verken tar vid. För det finns några som tar tag och öppnar upp rum större än det fysiska där i Röbäck.

Utställningen ryms i ena änden av ett rum som är kombinerat med butik och en verkstad för glas och keramik. På golvet står två fyrkantiga stålbord i olika höjd där några verk placerats. Resten är monterade på väggarna runt ett fönster som vetter mot gatan. Det luktar gott från de solvarma trägolven och verkstadens ugnar och jordnära material.

Ett av verken på borden är Åsa Rehnströms “Transmutation”. Jag läser det som ett halsband bestående av en obruten länk av diabilder vilandes på en klar glasskiva monterad ett par decimeter ovanför ett spegelglas. Motiven innanför de vita små plastramarna visar äldre fotografier av platser som jag känner igen från min hemstad Skellefteå. I spegelglasets reflektion lyser bildernas undersida med klara färger och när jag böjer mig fram för att titta noggrannare upptäcker jag att de visar samma platser som de äldre fotografierna på ovansidan, men som de ser ut idag. I en tid med många och omvälvande förändringar, både globalt och lokalt, ringar det in en på samma gång vemodig som saklig strävan efter att förstå och spara något utanför minnets dunkla rum.

Om Åsa Rehnströms “Transmutation” befinner sig i stadens arkiv så tar Camilla Casters verk “Ask. Vi har delat” mig med till kyrkogården. På ett svart, snidat litet sidobord med en lika svart fixerad skugga på väggen bakom står en frostvit rektangulär behållare i glas. I glasets ansikte på dess främre långsida sitter ett exakt avtryck av en frökapsel från en lönn. Frökapselns form påminner om vingar frusna i ett ögonblick, utsträckta i tiden. Verkets symmetri och kontraster i ljus och opacitet skiner med ett poetiskt allvar som gör att jag stannar till och känner en liten smärta under bröstbenet.

Camilla Caster “Ask. Vi har delat”.
©Camilla Caster / Bildupphovsrätt 2023.

På väggen strax ovanför hänger ett föremål med en helt annan temperatur. Isa Öhmans verk “Brynhild – Sköldmö” är laddad med en hetta och får mig att associera till heliga artefakter inom religionen Voodoo. Febrigt täta och något ojämna stygn utgör ytan på en stoppad form som påminner om ett ansikte. En mask. 

Isa Öhman “Brynhild – Sköldmö”.
©Isa Öhman / Bildupphovsrätt 2023.

Sammanfattningsvis ryms det mycket på den här till ytan och i verkens format lilla utställningen. För att i korthet nämna några fler av verken ställer sig Pär Axelssons pudriga vaser “åt var och en efter behov”, Britt-Lis Lindqvists broderade små kvadrater i färgfält “Pandemiåret – ett år som alla andra” och Eva-Karin Sandqvists lågmält humoristiska keramikföremål “Två mackor och ett glas mjölk” i kontrast till de tre ovan nämnda med sina finstämda toner av vardaglighet. 

Väl värt ett besök.

Text och foto: Sara Forsström

Volym 2023-08-04

Länk till denna artikel

Sara Forsström, Skellefteå. Född 1988. Verksam som konstnär. Har studerat på Stenebyskolan, Gerlesborgsskolan Bohuslän, Nordiska Konstskolan och en sväng på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Drev under några år ett Artist in residence i byn Bygdeträsk och jobbar sedan ett antal år tillbaka med den egna konsten på heltid. Har skrivit ett par recensioner och essäer för Volym samt ett tal som senare blev inledningen till Museum Anna Nordlanders publikation Skrif om vad du målar. Se vidare på Instagram: sara_forsstrom