”Lights High Coast Art Festival”

Jag drar på mig långkalsongerna och Lovikkavantarna innan jag ger mig ut. Snön knarrar under mina steg. Allt är som det ska när jag går på konstrunda i Örnsköldsvik kvällen den 1 februari. Ljus är mottot i Lights High Coast Art Festival, som samlat konstnärer med inriktning mot rörlig bild, video och ljuskonst. Verk, som låter sig projiceras och visas i det offentliga och gemensamma gaturummet. Jag följer den karta, som också är arrangemangets verkslista.

Jag varvar Oskarsgallerian, som är under ombyggnad. Några välinformerade byggjobbare hänvisar till fasaden mot Köpmangatan och en bildskärm. Punktligt 17.00 inleds loopen där elever från Konsthögskolan i Umeå visar sina arbeten. Det är närmast komiskt att se det första, som visar 10 minuters tropisk växtlighet. Det andra påminner för mycket om gågatans varuutbud för att engagera mig i kylan. Närmaste uppvärmda öppna port leder till Systembolaget. Men sedd därifrån hamnar den fasta bildskärmen ur fokus. Jag går vidare mot Nygatan 21 och Antti Savelas The Pianist. Även om bilden knappt är synlig i skyltfönstret går ljudet fram från det 2.31 minuter korta framförandet av ett Beethovenstycke. Några förbipasserande är överens med mig om att verket ingår i konstrundan.

Jag når Torget där Herman Lohes musik och naturlyrik kan urskiljas på fasaden ovanför Waynes Coffee. Det tar sig. Länge står jag utanför Torggrillen, som också inrymmer Mångkulturellt centrum. Jag hoppas få syn på något på fasaden tills jag förstår att dörren är öppen och att man kan gå in och bänka sig inför Elin Kristofferssons dansföreställning Känn hur den skälver. Inte heller hon har anpassat sig till det lokala klimatet utan dansar barärmad och med avklädd rygg. Men det korta stycket med stegrande tempo och intensitet klarar ändå konkurrensen från belysningen kring det snöiga torget utanför. Hennes gestalt och rörelser blandar sig med de som rör sig utanför. Sceneriet vidgas.

Elin Kristoffersson, Känn hur den skälver, danskonstverk i Mångkulturellt centrum, Torggrillen.

Kuratorerna på Örnsköldsviks museum och konsthall har inte behövt gå över ån efter vatten när de engagerat konstnärer. Inom räckhåll finns överraskande många, som har förutsättningar att klara uppgiften att skapa tillfälliga verk i stadens gatumiljö. Det övergripande syftet har varit att visa konst för dem som inte brukar uppsöka konsthallar och låta mötet med konsten ske där de befinner sig - i gaturummet. Samt att genomföra programmet under den tid på året när dygnet är som mörkast. Festivalen tar sin början när många syns hasta hemåt mot sedvanligt fredagsmys. Till slut samlades ändå en publik, som kunnat avstå från På Spåret och istället sågs samtala i små klungor vid kartans olika stationer.

Kring sju började jag tvivla på att jag verkligen hade yllekalsonger på mig. Då hittade jag ungdomsstället Sliperiet nere i hamnen. Det var premiär för Megafredag, som både erbjöd uppdukad taco-buffé och öppna verkstäder för graffitimåleri och slöjd. Med en täljkniv vid en huggkubbe berättade kommunens kulturstrateg Bettan Edberg om upprinnelsen till konst- och ljusfestivalen. Idén tändes vid ett seminarium med deltagare från Borås, som årligen ordnar ett ljuskonst-arrangemang, som brukar resultera i ett permanent offentligt konstverk i staden.

På Storgatan 8 ligger det karaktärsfulla öde trähus, som tycks vara stadsarkitektens sorgebarn men som är så betydelsefullt för stadens trähusmiljö. Så länge det får stå kvar. Under festivaldygnen fick huset den upprättelse det är värt. Konstnären Helena Byström lyckades besjäla och befolka huset med ljus, människor, liv och rörelse. Från övervåningen syntes lekande barn och en lysande takkrona. I nedre planet rörde sig dansande siluetter. Allt var förstås en listigt och tekniskt väl genomförd schimär. Ett verk, som pendlade mellan saga och skräck och fick varenda oförberedd kvällsvandrare att stanna upp.

Ett nyare landmärke i Örnsköldsviks inre hamn är Elite hotell, som under två kvällar blev projektionsyta för Sandra Berg Mozards tagtool-verk; grafik och animation, som ritas för att kunna projiceras på fasader och kulisser. Den nya teknikens grunder lärdes ut under en workshop för ungdomar under lördagen. Mozards framväxande fasadmålning samverkade med musik, som strömmade ut från Hotell Statt och kunde ses bäst från dess utomhusveranda där tillträdet till hotellets inre dock var tillbommat med en snöskyffel. För mig blev behållningen av ljud- och ljusverket den synergi, som uppstod med andra klassiska ljusfenomen på Örnsköldsviks himmel; röken och ljusen från fabriken i Alfredshem och de upplysta gamla lyftkranarna på kajen.

Erfarenheten från fredagskvällen i Örnsköldsvik visar att det inte är så lätt att hitta fram till ny bildkonst i en stadsmiljö, där konsten inte är förväntad. Inte heller att skapa konst, som förmår hävda sig där. Banker och varuhus omger sig med kraftfulla ljus- och ljudfenomen, som tilldrar sig vår uppmärksamhet. Den konst hävdar bäst sin roll och plats, som skiljer sig från penning- och varumarknadens estetik och uttryck.

Text och foto: Margareta Klingberg

Volym 2019-02-07

Länk till artikel