Lättsamt om undergången

Vissa konstnärer har förmågan att få det att se ut som att de lekt sig fram med en avundsvärd lätthet och glädje. En sådan är John Rasimus, som just nu visar sin kulörta pappvärld på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik. Han har definitivt inte haft problem med att fylla galleriets två rum. Väggarna är tapetserade från golv till tak med grafiska blad, pappersobjekt, tryckblock och teckningar. Också golvytan tas i anspråk vilket gör att utställningen känns rik och kaotisk. Blickfånget i det första rummet är en trave lastpallar mitt på golvet. På dem står några bensindunkar och en tändsticksask som verkar vilja uppmana till pyromani. Men pallarna är inte gjorda av trä, dunkarna är inte gjorda av vare sig plast eller metall, utan alltihop är tillverkat av kartong. I installationen ingår också en söt pappfolkölsburk och några egengjorda pappmuggar med olika blocktryckta budskap. Det skulle kunna vara lämningarna efter en skogsfest eller rekvisitan till en skruvad pjäs. I samma rum hänger också en lång serie små galna teckningar. De föreställer olika människor med rosiga stjärtar och kinder, i färd med att göra helt vanliga saker som att gråta, dansa, klä på sig eller ramla omkull. Ändå är det något som gör att bilderna tillsammans ger känslan av att människan är ett mycket märkligt och lite korkat djur. Kanske är det figurernas något överdrivna ansiktsuttryck som frammanar det absurda, kanske är det själva teckningsstilen.

Det inre rummet är utstyrt som ett stökigt förråd, komplett med flyttkartonger och lagerhyllor. Även här är allt i papp. Till och med hyllkonsolerna, som lätt skulle kunna misstas för sina förlagor i metall. På väggarna hänger grafiska blad, träsnitt i ganska stora format med klara färger och tjocka svarta konturer. Bildspråket är direkt och enkelt på träsnittens särskilda vis. Galleriet är fyllt av symboler som går att läsa in nästan vad som helst i, till exempel en hand, en svamp, en fjäril, en tall. Titeln på utställningen ger en fin nyckel till tolkningar. Jag har varken läst bibeln eller boken av John Steinbeck men har i alla fall koll på att Öster om Eden är den plats där Eva och Adams son, Kain, bosätter sig efter att han dräpt sin bror och blivit förvisad. Det handlar om ett förlorat paradis och mänsklighetens fortfarande pågående förfall. Detta gör att objekten och bilderna får en mörk underton som passar dem bra eftersom de i sig själva är lite glättiga. Fjärilen, svampen och tallen är vad som står på spel om vi inte kan hålla oss från att elda bensinen i dunkarna. Hade utställningstiteln istället hetat typ ”Dagen efter en stökig fest i ett förråd på ÖKKV” så hade det allmänmänskliga och allvarliga gått förlorat, även om det fortfarande hade varit en fin utställning. En subtil biblisk blinkning tycker jag mig ändå se i tryckt form på ett par av pappmuggarna som dräller omkring i båda rummen. Ett naket par som skulle kunna vara Adam och Eva springer glatt och håller upp en skylt där det står ”Carpe diem”. Det blir som en uppmaning att käka äpplet och skita i konsekvenserna. Att välja det som känns gött istället för det som är smart. Deras ikoniska fall för frestelsen känns allt mer aktuellt ju närmare vi lyckas konsumera oss till fördärvet. För den som vill går det också att se konsthistoriska referenser. I ett av de grafiska bladen har en trave böcker på en stol avbildats ur flera vinklar, precis som kubisterna tyckte om att göra. Och hela idén med att lägga möda på att skapa replikor av så vardagliga föremål som lastpallar och pappmuggar ekar ju popkonst.

Den del av utställningen som jag tycker funkar mindre bra är två väggar fulla av de tryckstockar som John Rasimus använt i processen. Visst har de en egen charm men det känns lite som utfyllnad, vilket blir märkligt när rummen ändå är så proppfulla med konst. Detta är dock en mycket liten invändning mot en utställning som både är rolig att se och som kommenterar dagens viktigaste samhällsfråga.

Text och foto: Alveola Ämting

Volym 2018-09-17

Länk till artikel