Länkar av papper mellan det gamla och det nya i Woo-Bock Lees utställning
2024-09-24 11:09
Härnösands konsthall
En ung koreansk konststudent drömmer om Paris och Europa. Med ett fint pris från akademin i Seoul för sina målningar i olja och akvarell, anländer hon med gott självförtroende till Europa och Stockholm. Det är 1980-tal, och hon är redo att inta sin position i den västerländska konstscenen. Väl på plats övergår övermod i tvivel. Trots att hon erbjuds utställningar upplever hon att det hon gör och visar är efterapningar, att hon ännu inte hittat en egen autentisk röst.
Under ett besök i hemlandet snubblar hon över några gamla slitna böcker i en bokhandel. Tiden utomlands har gett henne nya ögon på den kultur och det arv hon vuxit upp med. Fascinerad bläddrar hon i pärmarna. Med nyvunna perspektiv känns de åldrade papper hon håller i handen långt mer spännande än det måleri som hon ägnat sina första år som konstnär åt.
Konstnären i fråga är Woo-Bock Lee, och historien om hur det kom sig att hon övergav oljemåleri för att arbeta med det koreanska pappret hanji berättar hon för stor publik under vernissaget för utställningen “Transit II” som just nu visas på Härnösands konsthall.
I utställningen visar Lee upp en blandning av tekniker och uttryck med återbrukad hanji som gemensam nämnare. Hanji-pappret, en koreansk hantverkstradition, görs av mullbärsträdets inre bark. Papperet har speciella kvalitéer både vad gäller styrka, glans och hållbarhet och var en gång en viktig exportvara. Förutom att bära text och bild har det också använts tredimensionellt på olika sätt, till exempel genom vävning eller genom att skapa föremål i en papier maché-liknande teknik.
Hanjin i Woo-Bock Lees verk bär spår från sitt tidigare liv som bland annat skolböcker. Till stor del är det ljust med tecken i svart bläck, men det finns också inslag av mörkare bruna och färgade papper. Det är inte bara de kinesiska tecknen och materialen som skickar östasiatiska signaler- även formaten speglar traditionella presentationssätt. De avlånga panelerna, som hänger tajt intill varandra, har identiska format med liten sidomarginal runt papperet och en tom yta upptill och nertill. Dessa liknar konventionella sätt att visa kinesiska och koreanska tuschmålningar och kalligrafi.
Redan utanför utställningsrummet möter man de första verken, och väl där inne är näst intill varje yta fylld. Trots välkomponerade utsnitt är intrycket överväldigande. Konstverken i sig är små universum med mycket att upptäcka, men de förtas tyvärr genom avsaknaden av andrum dem emellan.
Konstnärens virtuositet med materialet är fascinerande, och personligen tilltalas jag mest av de mer avskalade verken där ett repetitivt och exakt hantverksgrepp får stå i centrum.
I vägghängda ‘Vägen’ har tvinnat hanji vävts in i ett metallnät. I mittenpartiet (vägen?) sticker det ut ändar av precis samma längd, som en kortklippt ragg eller gräsyta. Det finns, precis som i flera av de andra kompositionerna, en speglande yta bakom som duplicerar de redan otaliga detaljerna och skapar ett extra djup.
I ”Fägring I” och ”Fägring II” svärmar lager av små blombladsformade kulörta pappersbitar i en cirkelformad massa. Flera lager sitter uppspända på tunna, tunna ståltrådar. Här finns en uppfriskande lätthet bland många tunga verk.
Serien ”Brev till min älskade” läser jag först som halsdukar, tills att det förklarande textbladet intill avkodar formen. Förstår att den refererar till seden att lämna lappar vikta på ett speciellt sätt, som ett meddelande till den man avtalat möte med i tesalongen om att man inte kan komma. Jag undrar om den älskade som här åsyftas är det gamla Korea - ett land som nu lever vidare endast i fragment, och som lätt idealiseras av expatrioten. Precis som de trasiga böcker som är stoffet i Woo-Bock Lees skapande.
Med översättningsapp lyckas jag tyda några strofer ur texten som inlemmats i konsten: “.....Inget temeddelande……Engelsktalande statstjänsteman….det är inte lätt, det är inte lätt…”
Woo-Bock Lee har sedan 1980-talet samlat in böcker gjorda av hanji på sina hemresor till Korea. Genom överenskommelse med ett antikvariat har uttjänta böcker lagts åt sidan för henne att tillvarata. Men materialet blir allt glesare. Ordet “Transit” i utställningens titel pekar ut en ny, nödvändig riktning för hennes praktik i takt med att tillgången på antikt mullbärspapper tryter. Som målare vet jag att en tom duk kan vara paralyserande. Samtidigt som de begränsningar och manér en väljer, och som över tid blir ett stort regelverk för ens praktik, driver en framåt kan de också riskera att bli en krycka. Det ska bli spännande att se vilka nya material som Lee ska ta sig an. Är det nu cirkeln sluts och hon återvänder till måleri? Eller går hon vidare till helt nya material och teman?
Text och foto: Linnéa Therese Dimitriou
Volym 2024-09-24