KVAL – en grupputställning

Det är 18 mars och vernissagedag på Kulturens Hus i Luleå. Mycket folk har kommit för att se de två utställningar som ska invigas. Uppfattningen om vad som är många människor är fortfarande ärrad av pandemin. Jag hajar till av att se folk sluta upp. Denna dag och på denna plats är det dessutom en kontext som känns så familjär men ändå så svunnen. Det är en mix av före detta konstlärare, mediamänniskor, konstnärskollegor och välkända konstbesökare. Det värmer att se att den här sfären har överlevt koman som varit.

KVAL är en utställning med fem konstnärer. De har blivit tilldelade varsitt stipendium under pandemin som innebär att de kunnat arbeta hemmavid, ett hemmaresidens som det kallas. Jag antar att det egentligen syftar på deras ateljé. Men det är väl som när kaféer skriver hembakat – helt enkelt någon slags modifikation av termer. Att utställningen heter KVAL är flertydigt. Dels har konstnärer ställts inför kval i deras konstnärliga process, dels har de ofta utsatts för situationer där de behöver ”kvala in”, exempelvis genom stipendie- och utställningsansökningar och dels har människan överlag lidit av kval under pandemin.

Det är inbjudande att komma in i det relativt lilla rummet där KVAL hänger och står. Den omedelbara värmen och humorn håller samman utställningen. Färgerna går i främst vita, beigea och bruna toner. Utställningen fyller ut nästan alla nivåer och vrår utan att rummet känns belamrat. Jag tror vid första minutrarna att konstnärerna har arbetat mot ett gemensamt tema eller kring olika samarbetsprojekt. Men så är inte fallet. Inte heller är värmen och humorn fullt så genomgående – vissa delar visar på ett mörker.

Installationsvy av utställningen KVAL på Kulturens Hus i Luleå. I förgrunden, textil installation av Matilda Kentää, ”Response in Reconstructions”.

Isak Anshelms, som uteslutande arbetat tvådimensionellt, är den som sticker ut mest i utställningen. Det är verk där politik och ockultism givit näring åt ett figurativt måleri. Metod och uttryck flirtar med historisk målarkonst. Hans största inspiration har varit Francisco de Goya.
En fråga han lyfter i sina verk är vad som händer när ett samhälle saknar ett gemensamt sanningskriterium, som är utan sätt att orientera sig. Namnet på hans arbete, ”Whats is Behind that Curtain?”, har hämtats från en sång av Lauri Anderson.

Matilda Kenttä arbetar med textil och text. Främst är det textila synbart för det hänger en härva med trasor från golv till, nästan, tak. Dessutom flyter trashärvan ut över golvet. Under pandemin flyttade Matilda Kenttä tillbaka till Norrbotten och ville utforska sitt textila arv. Hon tog tillvara på sin farmors trasmattor som var vävda i Lannavaara och började göra ett slags textilarkiv. De sönderrivna trasorna som hänger i rummet är främst vita och ljust grågula, ibland med inslag av svart.

Tomas Örn är förutom konstnär även byggnadsantikvarie. Att arbetet med kulturarv fortfarande är ett nationalistiskt projekt har inte undgått honom – staten och vetenskapen ratificerar än idag historiska övergrepp. Som antikvarie har han försökt lyfta dessa åsikter men har mötts av motstånd och fick höra att han bara vill hämnas. Tomas Örn tog till sig av kritiken och det var genom konsten han till slut kunde göra sin röst hörd. Verket fick titeln ”Hämnden” och går uteslutande i vita och gulvita toner. Det är tre byster i keramik som står på varsitt podium. Man ser bara bakhuvuden. Ansiktena är vända inåt väggen. Bredvid hänger tre teckningar. När jag försöker fota teckningarna hittar min systemkamera inget fokus. Motiven är nätt och jämnt synbara.

Linn Lindström, ”Blodstol över nedfallen pinne”, skulpturer i sten, gips, trä, frigolit, papier maché och målad papperslera.
©Linn Lindström/Bildupphovsrätt 2023.

Linn Lindström har på ett podium samlat fantasifulla skulpturer. Hon använder litteratur som en resursbank och bland annat nationaleposen Kalevala har hon tagit inspiration från. Med trä, gips, lera och pappersmassa bygger hon sina tredimensionella verk. De samspelar som en liten skolklass av rymda abstrakta och surrealistiska former.

Anders Svonni är en samisk slöjdare som i utställningen visar råmaterial från att tillverka en trumma. Under projektet skrev han dagbok om hur han tänkt känslomässigt genom olika steg i processen. Vi får se delar som normalt inte visas när samiskt hantverk ställs ut. En form och en halv trästock. Två trummor svävar högt över podiet. Han vill ta oss med till gränslandet mellan det materiella och det immateriella, med naturen och tiden som ledord.

När Resurscentrum för konst i Norrbotten och slöjd- & formkonsulenterna utlyste stipendiet för hemmaresidens hade de ingen tanke på att det skulle mynna ut i en utställning. När sedan projektet fortlöpte märkte de att verken förtjänade en final och en publik uppvisning och det håller jag med om. Det var upplyftande att se att trots, eller kanske tack vare, isolering så kan konstnärer finna inspiration.

Text och foto: Julia Åker

Volym 2023-03-22

Länk till denna artikel

Julia Åker f.1982 Luleå. Skribent och konstnär.