Kristina Frank: En spektakulär och aktuell resa genom tid, rum och vatten

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!
Mycket mer bitter kan ej döden vara;

Texten, som är den första versen i Dantes inledning av komedin, läses upp av den numera framlidna konstnärskollegan Mervi Kekareinen som en del i verket ”2Rabbits in Purgatorio”. På locket av en portfölj projiceras den fem minuter långa videon som tar besökaren med på en resa tillsammans med två kaninkaraktärer. I 40- och 50-talets expanderande plastproduktion och byggnationen av oljeledningar längs havets botten. De två kaninerna rör sig i platsbeklädda industriområden, längs ledningarna under vattnet, de vinkar från en oljepråm som senare sjunker till botten, läckandes av det svarta trögflytande som kväver liv. På portföljens botten ligger en bit av den tunna plast som allt för ofta virvlar runt i både natur och i stadsmiljö och som återfinns uppspolad längs stränder långt bort från där den ”tappades”. Kommentarerna till en stigande klimatångest och de oförsiktiga steg som människan tar är överhängande och mitt i humorn sätter sig en klump i solar plexus. Kaninerna är inbjudna fångar på en resa i plast och olja i en undervattensvärld. Jag tänker på Rachel Carsons ord i ”Tyst vår” (1962) – att vattnet, likväl som andra naturtillgångar, fallit offer för människans likgiltighet i en tid där människan glömt sitt ursprung och därför ignorerar de krav som måste fyllas för hennes egen överlevnad.

Kristina Frank, ”Mibilis in Mobili”.

Det är fascinerande vilka skepnader det lilla galleriet kan inta beroende av konstens installerade närvaro. Franks projektionsytor fyller galleriet med kartongens materialitet som en del av verket. På varje nytt ställe, i varje ny stad som verken ska upp går konstnären på materialrundor i byggvaruhandeln eller butiker. Till installationen av ”Mobilis in Mobili” kommer kartongerna från Systembolaget. De har något olika storlek och skapar därmed ett lagom skevt rutnät och blir som en interiör för den videomapping som projiceras. På den stora kartongytans övre del ses animationen med referenser till Kapten Nemos undervattensomsegling. Kristina Frank har byggt upp en lekfull och detaljrik värld där blommiga blusar, böcker och kaffekoppar som används som utforskarverktyg utgör berättelsen. De två kaninfigurerna finns också med. På en galge ses texten Mobilis in Mobili skymta förbi, precis som det gör på Kapten Nemos objekt – en fin blinkning till inspirationskällan. Bilderna i en bok börjar röra sig, bladet rivs ut och knycklas ner i ett glas med vatten. Där frigör sig svärdfisken från sin pappersyta och börjar simma runt i glaset.

Kristina Frank, ”Undervattenshjälm”.

Kristina Franks animerade världar består av flera inspirationslager av bland annat Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin” med Gustave Dorés illustrationer, Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”, George Millets experimenterande med den första videokameran och William Kentridges teatrala videoinstallationer. I galleriets andra del finns ”Undervattensbiblioteket”, en animerad resa på havets botten med anemoner, urdjur och stenformationer som tar avstamp ur Vernes undervattenssegling. Även denna installation är skapad med kartong från stadens butiker. En ovalt utskuren yta i kartongformen som täcker väggen påminner om ett fönster på en undervattensfarkost. På ytorna runt finns koltecknade bokryggar på sina hyllplan. Verket är ljudsatt med musik av Elin Engström och de övriga verken innehåller musik av Klas Hjortstam. Animationstekniken i ”Undervattensbiblioteket” kommer från spelvärldens 3D-programvara. Kristina Frank använder sig av olika former av animationsteknik, från stop-motion till avancerad datorteknik så som VR (Virtual Reality). VR-konstnörd som jag är, blir jag barnsligt förtjust i den dykarhjälm som jag får sätta på huvudet för att se ”Undervattensbiblioteket” helomslutande. Även hjälmen och dess sockel är omsorgsfullt kreerade i kartong. Väl inne i VR-världen lyfter jag och tittar ner mot botten, svävar över sprakande anemoner och vattenväxter. Ovan mig syns ytan som utrivna boksidor, en u-båt dyker upp framför mig och genom fönstret ser jag de numer välbekanta kaninerna i sina kostymer, vinkande åt mig. Jag är på vippen att vinka tillbaka. Det är en lekfull, fantasieggande och allvarligt tankeväckande utställning där både framtiden och en tid innan människans förstörelse ges plats.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2023-03-27

Länk till denna artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.