Konstnärliga reflektioner om hemorten
2024-12-19 13:38
Jette Andersen och Erik Thörnqvist på Luleå konsthall
På Konsthallen i Luleå möts två skilda konstnärskap när Jette Andersen och Erik Törnqvist ställer ut parallellt. Trots deras olika uttryck delar de en gemensam tematik: reflektionen över hemorten – den som var och den som blev.
Jette Andersen, som bor i byn Sandnäset i Luleå, kontemplerar ofta över sin plats på jorden i sin konst. Född och uppvuxen i Odense, Danmark, har hon tillbringat större delen av sitt liv i Norrbotten. Hon har varit verksam som arkitekt men är nu konstnär på heltid.
Andersen har en alldeles särskild blick för det hon ser i sin omgivning där hon bor vid Luleälven. Till exempel kan bävrars avgnagda pinnar, med sina utsökta snitt i träet, lyftas fram och, efter varsam bearbetning med svart färg, placeras på podier. Pinnarna är en del av en grupp skulpturer och readymade-objekt där det mesta går i svart och vitt. ”Platsen blir beskriven” kallar Jette den delen av utställningen som, i likhet med hela utställningen, gestaltar den relation hon har till omgivningen.
I en serie pastellkritteckningar fångar hon granarnas nästan grafiska mönster när de avtecknar sig mot himlen. Grenmönstret poppar ut i sprittande klarrött eller svart mot rosa. Jag blir glad av den här alternativa verkligheten som går bortom sanningen att en gran är grön, punkt slut. Andersen uttrycker den upplevda känslan snarare än att torrt redovisa det alla redan vet. ”Granar till tröst” heter verket.
I en serie kolteckningar av lador och ensilagebalar, som ritats direkt på en bakgrund av handskrivna brev, reflekterar konstnären vidare kring sin plats på jorden. Breven, som är autentiska och har skickats i brevväxling med Jette, behandlas inte som något heligt som måste bevaras. Nej, de är uppklistrade huller om buller och delvis övertecknade med kolteckningar. De är som en stilla reflektion över mängden ord och tankar som utbyttes. ”Livet i orden vi lämnar efter oss” heter det största verket i serien. I det ses endast en koltecknad horisontlinje av barrträd som löper genom hela bilden. Just så monotont som det norrbottniska landskapet självt kan te sig.
På ett podium ses installationen ”Livet i tingen vi lämnar efter oss”. Det är inte en så unik idé att på detta sätt lägga ut massvis med vardagsföremål, men det är ändå värt att stanna upp vid. Verket speglar så mycket, inte minst en generation som fått lära sig att ta vara på och återbruka.
Erik Thörnqvists utställning, ”Make Out Make Through”, berör delvis konstnärens uppväxt i Luleå, där queer-klubben Make Out fanns och hade stor betydelse för honom med sin öppenhet och tolerans för hbtqia+ personer. På vernissagedagen återuppstod klubben för en kväll och klubbens affischer utgör nu en del av utställningen.
Erik Thörnqvist, som numera bor i Stockholm där han tog examen från Kungliga Konsthögskolan år 2023, har nyligen tilldelats Bonniers stipendium. Hans senaste projekt handlar om att lyfta fram och skapa nya historier utifrån ett queer-perspektiv. Han påminner oss om den korta period i historien då queerpersoner fått uttrycka sig fritt. Exempelvis var homosexualitet kriminaliserat i Sverige fram till 1944.
Törnqvist reflekterar över dessa teman genom sina verk. I serien ”Pose” bearbetar han fotografier av Wilhelm von Gloeden, en 1800-tals fotograf som levde på Sicilien och använde mytologiska motiv för att smyga in homo-erotiska budskap. Dessa foton har Thörnqvist kopierat upp i stort format och där det en gång stod en naken pojke och poserade i bild finns nu bara ett hål, endast själva posen är kvar.
I Konsthallen presenteras också delar av en större skulpturserie ”Politics of a Hole” gjorda av kakel. De kan sägas vara en kommentar till ”det fyrkantiga”, i det här fallet de standardiserade måtten för de kaklade badrummen som alla skulle ha, när folkhemmet Sverige byggdes. Lite förenklat handlar verken om att passa in – eller inte passa in – i de stereotypa mallarna och normerna och den politik som förordar detta tankesätt. Thörnqvist låter sina kakelplattor uppföra sig konstigt, deras syfte i hygienutrymmen tas ur sitt sammanhang. En del kakel är välvda och bildar små titthål – kanske ut mot friheten?
I samma anda har konstnären skapat skulpturer i form av stolar, rörkonstruktioner som tycks resa sig som människogestalter, ofta försedda med avgjutningar av människofötter. Tyvärr visas endast en av dessa skulpturer i Luleå, ”Natural Born Sitter”, vilket gör att det visuella intrycket blir lite tunt. Konsthallens stora sal fylls i övrigt av ovan nämnda ”Pose”, några mindre skulpturer samt ett annat verk med klassiska homo-referenser. På höga podier ses objekt typiska för det kodspråk gay-personer använt för att hitta varandra. Ringen i örat, särskilda klädesplagg, halskedjan, den tunna mustaschen, koder som under senare tid blivit mer utsuddade och allmänna. Här blir objekten en viktig påminnelse om hur människor tvingades smyga med den de var, för bara några decennier sedan.
Text och foto: Susanne Holmberg
Volym 2024-12-19
Susanne Holmberg, frilansjournalist och kulturrecensent med uppdrag åt bland andra Lira Musikmagasin och Norrländska Socialdemokraten. Hon är både journalistutbildad och konstutbildad och har i många år varit yrkesverksam konstnär med stenskulptur som sitt specialområde. Som konstnär har hon varit konsult, konstnärlig ledare samt deltagit och medarbetat i flertalet internationella symposier och biennaler. Sitt eget konstnärskap har hon för närvarande vilande till förmån för jobb inom media.