Konsthögskolans avgångsutställning: After tomorrow at sunrise
2024-06-07 14:05
Masterstudenterna 2024 Umeå Konsthögskola på Bildmuseet
Titeln på masterstudenternas avgångsutställning kommer från filmaren, konstnären, författaren och trädgårdsmästaren Derek Jarmans film ”Blue”. I de delar jag kan hitta på nätet består filmen av Jarmans innerliga röst, musik av Brian Eno och en helt blå skärm. Jag tycker mig höra vågor och vind och tänker att han går där på den blåsiga stranden i Dungeness i södra England vid sitt älskade hus med den berömda trädgården. Bara några månader efter att filmen var klar dog Jarman i aids. I ljudpoemet uppfattar jag orden ”I offer you to follow me on this journey into the unknown”. Också det kunde vara en passande titel på en avgångsutställning.
Som av en händelse besökte jag i fjol Jarmans trädgård, smyckad med vackert järnskrot och drivved som han släpat hem från stränderna samt blommor som växer vilt i trakten. Då, i april, fanns bara strandkål, vallmo och påskliljor där. Jag har själv inspirerats av den i min egen trädgård och därför är igenkänningen stor när jag ser masterstudenternas lilla anläggning vid älvkanten nedanför Bildmuseet i Umeå. Idén att arbeta tillsammans med en liten trädgård är genialt för något som är så individinriktat som konstverksamhet, särskilt under utbildningstiden. Det känns som en bra start på rundvandringen i utställningslokalerna där studenterna har fokuserat helt på sina egna intresseinriktningar. Den vackra och uppmuntrande strofen ”After tomorrow at sunrise” är förstås något att ta till sig, ett löfte om bra dagar som ska komma efter de långa studieåren. För Jarmans del handlade det däremot om att dö och en vandring mot det okända.
Samtidskonst är ett både svårt och lätt begrepp som uppfanns på 60-talet och är ofta liktydigt med postmodern konst men inte helt. Konstnärer har alltid förhållit sig till sin tid på något vis och för den som vill fördjupa sig i ämnet finns mycket att läsa. Jag tolkar det helt enkelt så att konstnären förhåller sig till sin omvärld precis som den tyske konstnären Anselm Kiefer som älskar blommor men inte kunde tänka sig att måla av dem enbart som en bekräftelse på deras skönhet. Men när han läste om Morgenthauplanen som gick ut på att bomba Tyskland tillbaka till ett agrarsamhälle började han att måla blommor, som en idé om det nya, vackra Tyskland.
När Ida Boman plockar in en hel björk som hon sågat i delar och hänger upp i stålvajrar och berättar att hon är intresserad av långa linjer kan jag förstå det som att björken, trädet, representerar en lång linje och en linjär tideräkning både i form av att ett träd som växer långsamt och att platsen där den vuxit kanske är en plats som gått i arv i generationer. Hennes installation, kallad ”stammar tiden märgen talet” vittnar om konstnärens samtidiga intresse för språk. På väggen upprepas ”Stam stäm stamma stämma”. Ibland betyder det stammar som i trädstammar, ibland tycks det vara de upprepningar som stammande kan åstadkomma.
De stora fotoliknande målningarna verkar inte återge något speciellt tillfälle. Några människor står i en hall, kanske är de på väg hem efter en familjesammankomst. Det speciella med den är just att inget särskilt händer. Jag tycker mig känna igen flickan som ser in i kameran – är det inte en gammal vän till mig, eller jag själv rent av? Ett trött barn klänger på sin mamma. Allas ögon är röda men det beror på att bilden är målad efter ett foto taget med analog kamera och blixt. Det är Janina Renströms tre målningar på linneduk som jag tittar på. Titeln ”Jag trodde aldrig jag skulle säga det här på tv” förbryllar först. Sen inser jag, efter att ha läst Janinas text, att det refererar till realityserier men jag har inget förhållande till dem så kanske är det därför jag inte kopplar. Konstnären eftersträvar en ”imitation av autenticitet” men kanske är just uppförstoringen det som knäcker den autenticiteten. De röda ögonen tycks tala genom tiden – de talar om en tid som gått, ett annat mediums tid. Samtidigt ser människorna lite tidlösa ut och de har inget tillrättalagt över sig. Titeln och verken verkar inte ha något med varandra att göra. Jag skulle bättre förstå en titel som ”Vad gör vi här?” eller ”Vardagar 1–3” men det skulle förstås arbeta med verken istället för snett mot.
Längre in i rummet ligger sjok av gröna tygremsor, hopflätade med traditionell korgflätningsmetod. Här och var uppstår små fristående installationer. En vacker rosa tyllexplosion flödar ner från en hylla med abstrakta organiska former, skulpturala växtformer av tyg. Det är Juni Liv Umas installation ”Transportör”. Jag tänker att de gröna banden bär och transporterar idéer som uppstår i nya formationer, som mycelet i en svampskog där nya svampkroppar poppar upp lite varstans. Hennes andra verk, ”Eoners ekon”, består av aloe vera-plantor som kopplats till ett elektroniskt kretskort. När plantorna rör sig och reagerar på sin omgivning flödar elektriska pulser genom dem och blir till ljud som strömmar ut ur högtalare. Jag skulle gärna vilja veta mer om den installationen och hur den förhåller sig till forskning om växters ljud i allmänhet.
I rummets mitt står ett litet hus av papper med spretiga och konstlösa teckningar på. ”Sällskapsrummet” kallar Simon H. Danielsson sin installation. I rummet finns en säng, ett bord, en blompiedestal. Men allt är i upplösningstillstånd och sällskapet i rummet ser ut att bestå av löst hopfogade monster. En väckarklocka ringer med jämna mellanrum, kanske påminnande om tidens gång eller det rituella i omvårdnadsbiten, vilket installationen verkar handla om. Jag blir nyfiken på vilka de omhändertagna är. När jag tittar in i rummet tycks det lite skrämmande men efteråt, när jag ser på bilderna jag tagit från interiören tycker jag det är vackert med sina milda pastellfärger och sköra figurer.
Laoise Ní Ghríofa kommer från Irland och bearbetar i sina målningar och på golvet installerade kuber sina egna minnen, irländsk mytologi och haute couture. Målningarna är vackra och dekorativa. Genom att exempelvis teckna ett hästhuvud och sen låta en pensel med färg svepa över teckningen skapas en möjlighet för betraktarens fantasi att arbeta vidare med bilden. Kuberna är täckta av keramikplattor med lika konstfulla teckningar. Man ser ormhuvuden, torson, blommor, ögon, rutor, näsringar och irländska ringborgar. Teckningarna på kuberna bryter inte av men vidareutvecklar heller inte berättelsen om det irländska arvet och de personliga minnena.
Tre målningar med titeln ”Hot spaces, wild mouths” avbildar jättelika kroppar och följs av små skisser och färgprover som kanske har varit utgångspunkt för de monumentala verken. Josefine Borgström arbetar med storskaligt måleri och intresserar sig för sport och konsthistoria. Inzoomningen på de väldiga kropparna tycks kunna förvandla dem till något annat, som de organiska formerna hos träd eller bergsmassiv. Målningarna är överväldigande och färgskalan för tankarna till gyttjebrottning. I de små skisserna finns däremot en skörhet och en öppenhet som jag blir nyfiken på.
Maja Gregors svit av fotografier ”And you can hold me, as he held her” hänger på en vägg där man inte kan backa för att ta in dem. De är svåra att överblicka och var och en ger de mig ingen direkt vägledning. Kanske handlar det om minnet av ett kärleksförhållande och hur det påverkar en människa och titeln antyder en innerlighet som jag söker i bilderna. Konstnären bjuder in betraktaren att observera men jag kommer inte längre än till just det. Det är som om berättelsen inte lösgör sig utan stannar bakom de blanka ytorna.
Beatriz Martins installation ”Close Reading” med helt vita, handgjorda papper ska ses på nära håll och jag kan tycka att de skulle byta plats med Maja Gregors svit av fotografier som skulle vinna på att ses på håll. Martins berättar om sin process som är långsam och handlar om det intressanta som uppstår när hon tecknar, rispar och skadar pappersbitarna. Två etsningar med abstrakta linjer och fläckar kan vara en närstudie av ett landskap, en klippvägg eller vad som helst för yta som man förstorar upp tillräckligt för att upptäcka märken och rispor, fläckar och streck.
Flera av masterstudenterna (ovanligt många?) har arbetat med måleri och Ágnes Vokotá har i sin svit Don´t Forget to Play velat återskapa minnen från barndomen och även använt sig av fotografier från sina föräldrar och morföräldrar. Idén att sammanföra sin mormor och sig själv i samma ålder är intressant. Ett lekfullt verk med ljusa färger och mycket rött som talar om styrka och kärlek. Med målade fjärilar och svävande fjärilar i plast som omger målningarna vill Vokotá förstärka det intrycket.
”Men vi kan inte bara sitta här och betrakta varandras sår” är titeln på Ángela Abuja Mirandas stora målning på papper som sträcker sig från golv till tak. Den refererar till en målning av renässanskonstnären Sandro Botticelli. Angelägenhetsgraden är hög men kanske bidrar de kraftfulla färgerna och det våldsamma innehållet också till en viss övertydlighet. På ett podium bredvid ligger den röda skulpturen ”Shallow heart lonely hunter” som föreställer en kvinnas huvud och överkropp liggande på rygg, kanske badande i sitt blod. I Botticellis verk finns en scen där en man dödar en kvinna som avvisar honom, skär ut hennes hjärta och ger det till hundarna. I Abuja Mirandas målning är det istället en kvinna som sticker ett svärd i en annan kvinna medan en man ligger i allsköns ro i famnen på ytterligare en kvinna som verkar massera hans nakna kropp. Verket ställer frågor om begär och självdestruktion men också om vem som är offer och vem som är förövare.
”I mörkret” av Raphael Vargas består av ett antal bilder, silvergelatintryck, som föreställer en mörk skog och en videofilm som går i en loop. På filmen ser vi ett gammalt hus som översvämmas och skogen som förändras, dubbelexponeras och likt en havsvåg rullar vidare med sina skador, repor och skär. Jag påminns om när vi i barndomen såg på 8 mm film, när filmrullen plötsligt stannade och en stor ljusbubbla växte på duken, följt av doften av bränd plast. Det här konstverket ligger enligt mig närmast Derek Jarmans film ”Blue”, inte främst för mediets skull. Det handlar om livet som en sårbar institution och dess föränderliga och flyktiga natur. Men i mörkrummet blir trots allt ljuset påtagligt och lika mycket som konstverket handlar om mörker handlar det om ljus och det är vad jag bär med mig.
Text och bild: Margareta Johansson
Volym 2024-06-07
Margareta Johansson, född 1952, är konstnär och skribent, utbildad vid Umeå konstskola och fristående kurser i konsthistoria, fotografi och skrivande vid Umeå Universitetet. Hon var på 90-talet medlem i det konstnärsdrivna galleriet EtsEtsEts och har sedan dess dels arbetat som pedagog vid ABF:s Konstskola för barn och ungdom, KUBUS, i Umeå, dels drivit egna konstpedagogiska projekt. På det egna förlaget, Flik förlag, har hon utkommit med en seriebok och en bilderbok för små barn, skriven på rim och vers. Hon har skrivit texter om tågresor, litteratur och konst i VK och Fria Tidningen och har även deltagit i en antologi om tågresor. På www.margaretajohansson.net man kan läsa mer om hennes utställningar och andra arbeten.