Konstens olika perspektiv – Balansen mellan öppenhet och tydlighet
2025-03-07 14:34
Kristina Nilsdotter, Ahlbergshallen
I den postumt utgivna "Viljan till makt" proklamerar Nietzsche att det inte finns några absoluta sanningar, endast tolkningar. Detta synsätt, känt som perspektivism, innebär att vi aldrig kan få en helt objektiv bild av verkligheten eftersom vi hela tiden måste tolka det vi ser och beroende på var vi står kan ett och samma ting se helt annorlunda ut. Den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer menar på ett liknande sätt att det är omöjligt för oss att inta en neutral position, fri från fördomar, när vi tolkar något. Utan dessa fördomar hade tolkningar varit omöjliga. I detta sammanhang har inte ordet 'fördomar' samma negativa konnotationer som det vanligtvis har, här handlar det snarare om förförståelse. Som människor är vi alltid situerade i en viss tid och plats, vilket påverkar hur vi uppfattar världen. Till exempel skulle en isbjörn på ett smältande isflak ha en helt annan innebörd för oss än för S. A. Andrée. Detta blir särskilt tydligt när det gäller konst och våra tolkningar av konstverk.
När det kommer till tolkningar av konstverk skulle jag vilja hävda att det finns öppna och stängda verk. Ett öppet verk tillåter olika tolkningar och låter sig omtolkas ur andra perspektiv, från en generation till en annan. Ett stängt verk, å andra sidan, präglas av en tydlighet som gör det svårt att se någon annan tolkning än den avsedda. Denna typ av konst har en tendens att skriva betraktaren på näsan. Så varför börjar jag en konstrecension med dessa filosofiska resonemang? Jo, för att Kristina Nilsdotters utställning i Ahlbergshallen ger exempel på båda typerna av verk.
Kristina Nilsdotter är en bildkonstnär från Luleå som numera bor och verkar i Söderhamn. Hon arbetar främst med måleri och skulptur. Utställningen i Ahlbergshallen saknar, mig veterligen, titel och den innefattar ett stort antal verk i olika tekniker och material. Det innebär alltid en risk att en sådan utställning blir spretig, men Nilsdotter har lyckats skapa en sammanhängande helhet vad det gäller både tematik och stil. Djur och bebisar i ljusa färger befolkar lokalen som både skulptur och måleri. Alla diptyker och reliefkonstellationer för tankarna till någon sorts sekulär kyrka. Denna känsla blir särskilt stark i verket, "Kom små apor så dansar vi! Det är ändå bara en dröm." Det är en stor oljemålning i fem delar som påminner om en altartavla. Utställningen utstrålar en känsla av hopp.
Som nämnts ovan är mångtydighet en dygd när det gäller konstverk – ju mer öppet ett verk är, desto mer intressant blir det. Detta betyder dock inte att stängda verk, eller verk som är övertydliga, inte kan vara effektiva och meningsfulla i vissa sammanhang. Ser man till gatukonst, till exempel, så är övertydlighet ofta att föredra. Man passerar verket på väg till jobbet och det fångar ens uppmärksamhet på ett ögonblick. Dessutom är gatukonsten efemär på ett sätt som annan konst inte är – den dyker upp och för att sedan försvinna lika snabbt. I en gallerikontext, däremot, har man tid att stanna och reflektera över konstverken framför sig. Ett av de första verken som möter besökaren i Ahlbergshallen är "Isbjörnar utan hem". Bara titeln förklarar vad det handlar om. Det är en MDF-relief som föreställer två isbjörnar som omfamnar varandra medan isen omkring dem har smält. Verket är så övertydligt att man som betraktaren känner sig ”skriven på näsan”. Jämfört med den mer mångfasetterade installationen "Så dags för plan B", som föreställer en kanin instängd, sittandes på en skylt som visar att kaniner är förbjudna, blir det tydligt vilket verk som är mer öppet till sin karaktär och därmed mer intressant.
Bredvid "Isbjörnar utan hem" finns "Hövding", en kollagemålning på MDF som föreställer en hövding i fjäderskrud omgiven av hav, land och luft – en bild av en snubbe som är ett med naturen. Även om avsikten är någon helt annan, förmedla verket den stereotypa bilden av ”den ädla vilden”, reducerad till en endimensionell symbol. Detta säger mer om vår västerländska syn på ursprungsbefolkningen än att den leder till ett intressant meningsutbyte. Det finns en risk att konstverk förblir stängda när man använder sig av den här typen av starka symboler. Eftersom "Isbjörnar utan hem" och "Hövding" placerats i utställningens första rum färgar de av sig på resten av verken. Detta är synd, för den resterande delen av utställningen är full av öppna och tankeväckande verk. Ett par personliga favoriter är skulpturen "Sleeping Vessel" och den likartade målningen "Slumrande hjältar". Men detta är bara mitt perspektiv, och jag rekommenderar er att själva besöka utställningen och bilda er egen uppfattning.
Text och foto: Freddie Ross
Volym 2025-03-07
Freddie Ross, född 1985. Har en kandidatexamen i kulturvetenskap, med inriktning konst och filosofi och en masterexamen i kultur och mediegestaltning, båda vid Linköpings universitet. 2019 debuterade han med boken Grymhetens konst - Etiska reflektioner kring kontroversiella konstverk . Ross arbetar som frilansande skribent och konstnär. Främst skriver han för Länstidningen Östersund och för Volym sedan 2017. Hans konstnärliga skapande, som främst består av analog kollageteknik kan ses och följas på Instagram: alfred.art.