Konstbiotopen invigd vid Konsthall Norra Kvarken (del 1)

Vad är konst? I alla sammanhang, i alla berättelser, händelser och presentationer om konst så återkommer ständigt denna fråga, som en samlande och given brännpunkt. Utan den så faller allting platt, den är oundviklig därför att all energi för konstens tillblivande och egenvärde strömmar ut från denna korta och till synes enkla frågeställning. Svaret går dock i regel i retur eftersom konst just är ordet det föreställer, som cykeldäck är cykeldäck och luft är luft. Kanske är det cykeldäcksluften det handlar om, hur något blir inpumpat i en form men som kommer utifrån i det fria? Återigen, så snart ett förslag på svar formuleras blåser det bara in mera luft i frågan.

Konsthall Norra Kvarken har sedan starten 2014 inriktat sig på att visa konst lite utanför allfartsvägen, kanske synonymt med dess plats längst ut på en liten udde vid havet i södra Västerbotten. För två år sedan, 2019, inleddes ett konstprojekt som de två företrädarna Mats Caldeborg och Katrin Zackrisson Caldeborg knappast då kunde ana vidden av. Det var nog just därför. Att ställa en fråga som tangerar gränsen för vår fattningsförmåga. Går det att göra konst för andra livsorganismer än människor? I det här fallet vände man sig till alla de småkryp och andra djur som florerar inne i och runt omkring markvegetationen i naturen, här på en gammal och igenvuxen 1600 m² skogstomt nära konsthallen. Man vände sig till fyra konstnärer och en författare att arbeta för ett förverkligande av det delikata ämnet. Naturligtvis bröt åskan loss i media, när ett sådant till synes absurt projekt kunde erhålla en miljon i statligt stöd. Varför måste konsten driva med oss?

Går det alls att nå fram med konst till de som varken efterfrågar eller är tänkta mottagare av denna konst, undrade projektet. Hur ska det gå till? Till sin hjälp engagerades tre biologer för sakkunskap och föreläsningar för de inblandade deltagarna, vilka planerat skulle jobba i ett år men med pandemins ”hjälp” kunde lägga till ytterligare ett år för arbetsprocessen. Ett mindre utställningshus för konstverken byggdes inne i skogen, och vägen dit bereddes genom en spång. Att inte konsten skapas och placeras ut där mottagarna förväntas finnas, inne i vegetationen, stupar naturligtvis på de praktiska problem som var och en förstår skulle uppstå, både för mottagarna och för den besökande människopubliken. Redan här visar projektet sin inneboende komplexa och bokstavliga snårighet, men det tillhör onekligen frågeställningens idé. Mats Caldeborg vill lägga till ett ord framför namnet, att det rör sig om ”fri” konst för fåglar och så vidare, som mera öppnar mot det konceptuella och filosofiska. Enligt honom är Konstbiotopen ”djurens plats, det byggda huset är en eftergift för det mänskliga med konstverken och publiken, det andra är en hemlighet och kommer att bli det för oss”. Han ser arbetets vision mera som ”en tankefigur som fått form och presentation än ett projekt”. Något som vrider på meningsbegreppet och som talar om innehåll som lägger till något utöver vardagsmeningen. Om nyfikenhet som är något annat än avsikt och som tar sig fram lite överallt. ”Projektet bygger en bro rakt ut i dimman och hoppas på en ö, finns där ingen ö får man uppfinna en. Ön blir produkten av visionen och tanken.” Mats Caldeborg hoppas och tror att processen kommer att alstra nya saker, samtal, händelser, under den treårstid projektet planerat pågå.

I utställningskatalogen ”Konstbiotopen” (som är en bra introduktion) diskuterar de inblandade om möjliga meningar och förutsättningar kring projektet. De tre naturforskarna Natuschka Lee, Michael Schneider och Anders Granström, filosoferar kring djurens och växtlighetens möjligheter att kommunicera, om ekologisk empati, om drömmande fladdermöss, om naturens historia bakom Konstbiotopen i Järnäs. Natuschka Lee ser konstprojektet faktiskt som ”något av en stilla revolution”, där man vänt på steken och istället för människans monolog om naturen för egna ändamål försöker få oss att tänka efter och sätta oss in i andra organismers perspektiv.

Ljusspel i Konstbiotopen.

Går det då att få någon reaktion eller till och med konstnärligt svar från mottagarna i Järnäs, från tankefiguren? Det återstår att se. En sommarkväll 2019 satt vi några konstnärer tillsammans med Natuschka Lee i Caldeborgs lilla sjöbod, diskuterande den ofta liksom vetenskapligt färgade frågan om konstens syfte, mål, resultat. Samtalet kom alltmer att röra sig mot tanken att frågan (eller undersökningen) kan initiera en diskussion som öppnar upp flera dörrar åt olika håll, och som i förlängningen blir fruktbarare än försök att konstruera mer eller mindre allmängiltiga svar. Frågan som arbetet ställer skulle kunna ses som sitt eget svar, i en slags inre rundgång av återkommande frågor och svar. Inom vetenskapen måste en fråga lösas empiriskt, inom konsten tillkommer estetiska faktorer som komplicerar diskussionen och just vänder på steken.

Hade det handlat om konst om småkryp vore det inga större problem, men det är ordet för som ställer till det. Lika mycket som den till synes praktiska omöjligheten i projektets namn, finns det en tänkbar möjlighet i dess resonemang. Mycket intressant blir alltså på vilket sätt utställningen möter namnet och idén, utan förevändningar, utan ironi, utan något ställföreträdande, endast uppriktigt försöker skapa konstverk för naturens små (eller större) invånare. Men som sagt, det lär finnas en väg dit även för oss människor.

Text och foto: Jan K Persson

Not. Detta är del 1 av en sommarspecial om ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”. Del 2, som kan beskrivas som en recension av utställningen, publiceras inom kort. 

Volym 2021-07-17 

Länk till artikel

Presentation av skribent: Jan K Persson är bildkonstnär med inriktning på måleri, foto, performance och installation. Bakgrund i Nordmaling, Västerbotten, sedan 2000 bosatt i Härnösand. Haft läraruppdrag vid bland annat Konsthögskolan i Umeå 1990 (gästlärare teoretisk skulptur) och Sundsvalls Konstskola 2003-2008 (lärare måleri). Har sedan 80-talet medverkat sporadiskt som skribent i dagspress och tidskrifter, som Konstperspektiv, Provins, Horisont. Medverkat i Volym sedan starten 2002 och var redaktör 2005–2016. Gav 2018 ut romanen ”Rätt intressant”, 2020, boken ”Jan K Persson – Performance Installation”. Arbetar nu främst med måleri, senast utställning 2020 på Galleri Rostrum, Malmö.