Kollektivet: Katarina Pirak Sikku och Gylleboverket

Vårvintern pågår som bäst i Norrbotten när Havremagasinet i Boden öppnar nya utställningar och presenterar sitt tema för verksamheten 2023: KOLLEKTIVET. Rubriken ligger i stora svarta versaler med röd understrykning. Mina tankar går till den så kallade rödlistan, förteckningen över utrotningshotade djur och växter. Trots omfattningen och betydelsen av själva ordet är det snudd på bortglömt och sällan använt i dagligt bruk. Att det nu uppmärksammas med koppling till konsten, med sin förmåga att utforska och skapa dialog, känns intressant. Programförklaringen tar upp de globala utmaningar samexistensen brottas med och frågar hur dialog och förståelse kan uppstå i den mångfacetterade värld vi befinner oss i.

DOLLET ALMMIRAVDII - BORTÅT HIMLENS RAND på våning 2 och 3 visar Katarina Pirak Sikkus mångsidiga konstnärskap. Verk från studietiden i Umeå och framåt visar hur idéer tagit form, gestaltningar hittat material och tekniker. Teckningar, fotografier, akvareller, videoverk och en ljusinstallation, textbaserade inslag som bygger på arkivmaterial av skilda slag, brevväxlingar, böcker, och dokument. Flera verk samspelar historiskt med nutiden. Det dokumentära intrycket att detta har hänt och kan inträffa igen är oroande.

De genomgående problemställningar som genomsyrar gestaltningarna är den inhemska kolonialismen, förankrad och förkläd av staten i olika form och skepnader. En kollektiv erfarenhet det samiska urfolket drabbats och fortfarande har känningar av. Tystnaden, sorgen och skammen återkommer som analys och frågeställning kring det som ändå, trots de rika muntliga traditionerna gömts undan. Det nedtystade arvet.

Rasbiologins epok i vår svenska historia gestaltas drabbande. Konstnären i- och avklär sig själv rollen som den utmätte vars siffror och foton registreras och förs in i kolumner. Platser rasbiologerna besökt är lokaliserade. Porträtt- och naturfoton är tagna som ett sätt att återta minnet som markerna bär på.

Katarina Pirak Sikku, ”Suojehis ruoktu – Värnlöst hem”, färgfotografi.
©Katarina Pirak Sikku/Bildupphovsrätt 2023.

Fotografier visar även de senaste årens arbeten med registerpärmarna som finns samlade hos Rasbiologiska institutet i Uppsala. Pärmarna har fått skyddande omslag av kläde, broderier och band. En monter visar en skinnväska tillverkad av pionjären inom samisk politik, Karin Stenberg, som också hon finns registrerad i en av pärmarna från Arvidsjaur.

Jag blir stående vid en stor skissartad sammanställning, ett kontaktnät med namngivna personer som rasbiologen Herman Lundborg använde sig av på resorna norrut. Undersökta byar i Norrbotten är likaså noterade. Min by ser ut att ha klarat sig men inte de närmsta grannarna.

I hallen på entréplanet är en i brösthöjd plogformad blågrå trälöpa monterad. Den riktar sig in i rummet, sedd framifrån ger den intrycket av en horisont. Tätt uppsatta små bilder i gråskala löper längs den långsmala sträckningen. Ett pågående skymningsprojekt, landskap på väg från det ljusa mot mörker tolkat i olika svartvita tekniker. Ett som Katarina Pirak Sikku kallar inifrånperspektiv, ett sätt att genom konsten forma och återta sin egen röst, vända och se andra perspektiv.

Jag vill se hela löpan utan att rummets bastanta träpelare bryter av formen. Den tunna ljusinstallationen i bakgrunden skyms också olyckligt. Tyvärr saboterar ibland Havremagasinets byggkonstruktioner den utställda konsten.

I källaren har Gylleboverket installerat sin IN THE WORLD LIKE LOVERS DO. Rummet är mörklagt, doften av vatten och svag musik möter i dörröppningen. En kvadratisk videoinstallation att vandra runt om eller gå in i tar upp hela rummet. I mitten en liten ö, en oas att gå ut till på en träbrygga, allt omgärdat av mörk vattenspegling. Filmprojiceringar växlar, visar människor i olika åldrar i stillsamma rörelser, natur, grönska, eld, dov skymning. Musiken understryker och förmedlar någonting som har med vördsam ritual att göra. Exakt vad behöver jag inte förstå, bara betrakta och tillåta räcker bra.

Blir sittande med minnen som nuddar vid barndomens egna skumma höstkvällar vid eldarna, gnistorna mot himlen, de vuxnas mummel, doften av mossa och jord i ett allomslutande uterum.

Gylleboverket, “In The World Like Lovers Do“.

I texten som Gylleboverket sammanställt kring den konstnärliga arbetsprocessen ställs en mängd frågor till oss som människor. Om vår roll i den värld vi lever i. Hur och på vilket sätt hör vi samman. Återanslutning och avslöjning kanske är nyckelbegrepp som behöver uppmärksammas och undersökas med hjälp av konstens skiftande uttrycksmedel.

Gylleboverket tror på en öppning för kärlek och kraft. Ringar av den kulturella plattform gruppen skapat i Skåne känns angelägen att ta del av i vår egofixerade tidsålder. Katarina Pirak Sikkus verk visar att det mörkret döljer kan konsten belysa.

Text: Eva Stina Sandling
Foto: Gunnar Fogelvik

Volym 2023-03-31

Länk till denna artikel

Eva Stina Sandling, konstnär, arbetar med blandtekniker, bosatt i Porsi, Jokkmokks kommun. Utbildning: Konstfack, Skapande Svenska A och B, Kreativt Skrivande C, Luleå Universitet, Att bilderboksberätta 30 hp, HDK Valand, Göteborgs universitet. Utgivna böcker på förlag: Älven, Ordfirman, Ira lyssnar - Ira gulldal - Ira guldala, Tornedalica, Kälda och älgen, samarbete med Regine Nordström, Kabusa.