Kollage-installationer av Freddie Ross

Jag hade tidigare bara sett Freddie Ross bilder på Instagram; hade fått intrycket att det dels var lite för snyggt och tillrättalagt, dels var lite för likt något mina elever på Kulturskolan skulle ha gjort. Jag var därför helt oförberedd på en konstupplevelse utöver det vanliga, som skulle försätta min hjärna i existentiellt kaos och få mig att omvärdera det mesta.

Till att börja med är Hackås maskin och kultur inget vanligt galleri, det är snarare att betrakta som kulturell mötesplats i en gammal skolbyggnad i Gärde utanför Hackås.

Direkt när jag kommer in i utställningsrummet får jag börja med att trampa på ett av konstverken, tejpad direkt på golvet- ett kollage av tidningspapper sammanhållet med genomskinlig packtejp. På golv och väggar får linjer av svart eltejp länka samman de enskilda verken. Jag läser installationen som drömmar eller tankar. Allt flyter omkring, som fragmentariska spår av liv. I det inre rummet har samtalet mellan Gert Andersson och Freddie Ross precis börjat. Kollage tejpade direkt på fönstren i rummet silar ljuset och ger en nästan sakral känsla. Konservatorn sliter sitt hår. Scenen är satt.

Freddie Ross, ”Star-Culture and Gravitational Collapse”.

Jag föreställer mig att Freddie sitter uppe på kvällen, med ett vinglas bredvid sig, klipper i gamla kulturtidskrifter. Han gör det utan något förutbestämt syfte, men det finns en historia inom honom som bara måste ut, den kreativa kraften är stark, nästan manisk. I dadaistisk anda används material som finns hemma -tejp, papper, lite svart färg som han skvätter på för extra struktur.

Hur nära min klichébild kommer sanningen har jag ingen aning om, men klart är att Ross inte vill rikta fokus mot sig själv som Konstnären med stort K. Ändå är det den bilden som framträder, kanske just därför! Han påstår sig inte kunna måla men har ett oklanderligt öga för komposition och balans, och använder sina material som en målare använder färg.

Freddie Ross har ägnat sitt liv åt konsten, till största del på det teoretiska planet; han har gett ut en bok (Grymhetens konst), har en kandidatutbildning i kulturvetenskap och en masterutbildning i konstnärlig gestaltning, men duckar för att kalla sig konstnär, något jag själv alltid och självklart definierat mig som. Däremot skulle jag tveka inför att titulera mig konstrecensent, så det slår mig att i det här sammanhanget har våra roller blivit ombytta. En konstnär som recenserar en konstkritiker.

Recensenten och andra konst-förståsigpåare kliar sig i huvudet och försöker skapa mening, en mening som inte alltid finns där, i alla fall inte på ett medvetet plan. Att få konstnärer vill medge att betydelsen är en efterkonstruktion är egentligen märkligt, för det gör inte konsten mindre sann eller betydelsefull. Är det ens konstnärens roll att ge konsten mening i ord? Konstens kraft ligger i att gestalta det som inte låter sig uttryckas i ord. Ross vill ta ett steg tillbaka och lämna över tolkningen till betraktaren som genom konsten fått massor av nycklar; titlar, ett mycket specifikt urval av omsorgsfullt utskurna bilder och texter som tydligt tillhör de intellektuellas värld, med brottstycken av utvalda ord - allt sammanhållet av det vardagliga och inte särdeles intellektuella materialet tejp, ganska slarvigt och oprecist påklistrat. Det är en intressant krock. För att vara gjort på ett så “fult” sätt är utställningen verkligen snygg, en av de snyggaste jag sett hittills i Jämtland.

Ju mer jag försöker få fatt i tanken, desto snabbare smiter den undan. Jag skriver, raderar det jag just skrivit, skriver igen, trots att jag vet att det är meningslöst, ty det finns inget svar på frågan. Om det fanns det hade han ju bara kunnat skriva det i någon av sina publikationer.

Svaret är konsten, upplevelsen av densamma, och vilka processer konsten startar i dig. Vad är egentligen verkligt? Finns konsten på riktigt eller kan den bara skapas inom dig? Hur tänkte Gud/evolutionen när hen utvecklade något så urbota dumt och självupptaget som mänskligheten? Vem är egentligen konstnär och vem är recensent?

Oavsett svaret, eller bristen på detsamma, så är det bara är gratulera konstnären till vad jag förmodar är uppnådd önskad effekt!

Text och foto: Jenny Persson

Volym 2022-05-09

Länk till artikel

Jenny Persson, född 1976 i Östersund, är en yrkesverksam konstnär med en utbildning i fri konst från Middlesex University i London, där hon även genomförde en utbytestermin på FAMU, högskolan för fotografi i Prag. Hon arbetar som frilansande konstnär, konstkonsult och fotograf, och är deltidsanställd som konstpedagog. Se vidare på Jenny Perssons webbsida och Instagram