Klas Hällerstrand & Mia Rogersdotter Gran, Konsthallen i Luleå

- Det är både insidan och utsidan i en verklighet nära mig, hemma eller i huset intill. Det är min första tanke när jag möter Klas Hällerstrands utställning ”Någonstans ska man ju vara”, i stora hallen på Konsthallen i Luleå. Från entréplanet är det en halvtrappa ner till hallen och man får en överblick över hela utställningsrummet, lite från ovan. I den överblicken är föremål, ytor och material välbekanta, även om de verkar ha ryckts ur sitt normala sammanhang. Det är delar av möblemang, delar av en fasad, väggen i ett duschrum eller en bit av golvet i ett vardagsrum. Väl nere på golvet, i rummet, blir jag hänförd av precisionen i verken, respekten i behandlingen av materialen och noggrannheten i valet av den del av helheten Klas Hällerstrand väljer. Hängningen är, liksom de enskilda verken, omsorgsfullt genomförd. Det uppstår en kommunikation mellan verken som bidrar till berättelsen. Det är så mycket tid och tanke inarbetat i detta. Tiden blir också en viktig komponent i utställningen. Men det är bara första varvet i utställningen. Med verkslistan i handen, med titlar och material redovisade, ser jag utställningen på nytt. ”Hölje I” och ”Hölje II” är två rektangulära ytor från olika typer av träfasader, den traditionella locklistpanelen med smal läkt och den numera vanligare lockpanelen (som kanske mest ses på prefabricerade hus). Hällerstrand har tolkat de två fasadtyperna i materialet jesmonite. De är alltså, vad, gjutna? Jag tittar igen, ännu närmare den här gången.

Och det är nu jag börjar betrakta verkligheten i rummet med huvudet lite på sned. Det här är representationer av vardagen som utmanar mina erfarenheter och får mina referensramar att skälva.

Klas Hällerstrand, installationsvy med verken ”Hölje I” och Hölje II”.

Verken ”Sänka I”, ”Sänka II”, ”Höjd I” och ”Höjd II” samtalar tvärs över rummet. Det är nivåförskjutningar i en yta. Formen är förenklad ner till titlarna rent bokstavligen. Materialet är mdf som fanerats med olika träslag. Reflektionen sker mellan alla fyra objekt, i nivå, och också i valör. Speglingen blir alltmer komplex, ju fler aspekter på verket och utförandet som träder fram i betraktandet.

Den här upplevelsen återkommer jag till flera gånger i utställningen. En förutfattad mening som byggs utifrån mina egna slöa antaganden, rubbas genom Klas val av material, val av vilka utsnitt av verkligheten han visar oss och hur verken bygger rummet jag rör mig i. I relationerna mellan objekt och material i det här ”hemmet” vävs även relationerna mellan människor in. Verket ”Isärfalla” där tre stolar vinklas bakåt på ett avståndstagande och riskfullt sätt, sammanfogade i de två främre stolsbenen, berättar med en sådan enkelhet om gruppdynamik, familjeliv, avståndstagande och trygghet.

Verket ”Bo II”, är ett fågelbo inuti en glasmonter på ett svart podium av valchromat. ”Bo II” ger ytterligare infallsvinklar på hemmet. Är det en trygghet eller avsaknad av trygghet? Den noggranna konstruktionen finns där, i boet. Men i det här fallet har konstruerandet, tiden och tanken varit någon annans. Eller har det verkligen det?

I nästa hall visas Mia Rogersdotter Grans utställning ”Ädno/Älven/The river”. Det är en resa längs den hårt exploaterade Luleälven, där hon undersökt älven ur olika perspektiv. Jag såg i hennes bok som bygger på samma material, att hon rest uppströms, mot strömmen. Redan där måste jag tänka bort från min vanliga syn på hur både vatten och resurser flödar söderut. Den där mentala nerförsbacken från fjäll och inland mot kust och från glesnande bygd mot ett tätare centrum. Nu reser hon mot strömmen och kanske är det också där, i den friktionen, man verkligen kan få syn på det landskap som påverkats så oerhört mycket av vårt outtömliga behov av energi. Hela hallen genljuder svagt av elektrisk spänning. Det är videoupptagningar från ställverk i Ritsem och Letsi kraftverk. Kameran står stilla men rörelser i omgivningen talar om ett pågående. Det är ett konstant kopplande och mätande av elektricitet som bygger, inte en ton, utan en ljudkropp i rummet.

Fotografierna är inte hängda i en geografisk eller kronologisk ordning. Fotografierna och motiven möter varandra ofta i par, och ibland tillsammans med en tredje bild i ett mycket mindre format. Det här tvingar mig att gå riktigt nära, att närma mig effekterna av den reglerade älvfåran och det omformade landskapet. En av bildserierna börjar med bilden ”Damm, Vietas Kraftverk, Stour Muorke/Stora Sjöfallet”. Den visar de konstruerade vallar av sten som bildar den nedre delen av dammen, med en vilande bergskedja i bakgrunden. I bilden ”Torrfåra, Njommelaska/Harsprånget” ser man stenhällarna som slipats av forsande vatten och där berget kröns av en kraftledningsstolpe. Den lilla bilden som ackompanjerar de större fotografierna heter ”Stenhögar, Seitevare Kraftverk, Tjaktjávrre/Tjaktjajaur”, där möter några hanterbara prydliga stenhögar den genomförda tanken att fånga ett vattenflöde i en damm. Bilderna är tolkningar av nästan ofattbara effekter på ett landskap, gjorda av mänsklig hand, men utan representation av människor. Just vid Harsprånget har jag stått och tänkt på de saker man som människa inte borde kunna se. Som insidan av min kropp på en röntgenplåt eller just botten på en kraftfull fors i en stor älv. 

Mia Rogersdotter Gran. Från vänster: ”Damm, Vietas Kraftverk, Stour Muorke/Stora Sjöfallet”, ”Torrfåra, Njommelaska/Harsprånget”, ”Stenhögar, Seitevare Kraftverk, Tjaktjávrre/Tjaktjajaur”. 

I två montrar placerade mitt i rummet har Mia Rogersdotter Gran samlat arkivmaterial hon använt i sitt arbete med ”Ädno/Älven/The river”. Materialet beskriver många olika aspekter på utbyggnaden av vattenkraften i Luleälven under många tidsperioder. Materialet beskriver också platsernas geografi och flora. Här hittar jag mänsklig närvaro på ett annat sätt. I arkivets bilder och föremål får tiden för den hårdaste utbyggnadsperiodens framtidsoptimism ett personligt uttryck, men här ser vi också ett mer kritiskt förhållningssätt representerat i texter och bokverk.

Den lilla prydnadsporslinsskon med blomstermotiv och namnet Harsprånget vackert textat, ger i relation till Rogersdotter Grans avskalade fotografi, en stark bild av komplexiteten i frågorna kring våra naturresurser, hur vi utvinner och använder dom.

Frånvaron av en älv, eller snarare vår idé om en älv, är så påtaglig i det här arbetet. Jag ser landskap och jag ser vatten men jag ser sällan älven. Det blir också den kvarvarande känslan och upplevelsen hos mig. Ett så väl beskrivet skede av vår nära historia och nutid, och som har en sådan aktualitet för framtiden. Behoven blir inte mindre.

Text och foto: Lena Ylipää

Volym 2021-10-05

Länk till artikel

Lena Ylipää, konstnär med en MFA från Konstfack 1996, och verksam i Lainio sedan dess. Medlem i konstnärsgruppen Koncentrat. Tidigare uppdrag som länskonstkonsulent för Region Norrbotten och mångårigt engagemang i branschorganisationerna. Kontaktperson för KRO i Norrbotten.