Kerstin Paillard – Betraktelse av ett verk

Efter att ha besökt Kerstin Paillards utställning Kretsloppet, och börjat skriva en text om den, återvände tankarna gång på gång till ett och samma verk. Jag försökte ignorera det, men efter ett tag gav jag upp och bestämde mig för att pröva ett för mig nytt sätt att skriva om en utställning. Jag valde att skriva om ett enda verk. För det var något med den där bilden som hela tiden gjorde sig påmind, något med den matta ytan, där konstnären lämnat spår av sina händers bearbetning av pigmentet, något med det där gråa, svarta, diffusa. Och det väckte en längtan att låta tankarna få ägna sig åt en enda bild, stanna upp och reflektera över: vad är det jag ser, hur ser det ut och vad kan verket berätta för mig. Så jag lämnade det övriga i utställningen och lät bilden få ta den plats den önskade, gav verket full uppmärksamhet och tillät tankarna uppslukas i en betraktelse av ”Skarvarnas ö”.

På den sidenmatta linneduken stiger tyst en ö ur dimman, där det endast går att skönja diffusa konturer av träd. Sotsvarta som efter en skogsbrand står resterna kvar och ristar upp ytan med otydbara tecken i det grå.

I den fuktmättade luften förvrängs det synliga, proportionerna skevar och försvårar att bedöma avstånd. Det är som att tingen glider fram och tillbaka, in och ut ur bilden. Ön känns stundom nära, overkligt stor i jämförelse med vad som kan anas på dess sidor. För att i nästa stund långsamt glida bort, fasa ut sig tills inget längre är synligt, som att det aldrig existerat. Allt blir till en svagt pulserande hägring.

Det känns som sen höst, strax innan första snön faller, då naturen lagt sig till vila för att invänta vintern. De mörkare fälten i bildens kanter vittnar om att det skymmer. Snart gömmer inte bara dimman utsikten, utan även natten kommer strax avsluta scenen. Men den ännu kvardröjande dagen kan fortfarande anas i de ljusare partierna i mitten och ger en liten respit för ytterligare en stunds betraktande. Det sista ljuset bildar overkliga skuggor på ön och fördubblar antalet träd.

Den som någon gång färdats i dimma vet att plötsligt kan något oväntat dyka upp ur ingenting. Efter att bit för bit ha studerat dimman på ön händer just det. Ögat som trevar över bildytan fastnar på en oväntad detalj som inte noterats tidigare. En gul prick framträder nu tydligt. Nu dyker fler upp, räknar till tre prickar, kanske fyra, för längst ner i högra hörnet finns ännu en antydan till vad som kan vara en fjärde prick, men så liten att det inte riktigt går att avgöra. Små, hittills osynliga men väl upptäckta går det inte att återgå till att inte se dem. Som vägvisande lanternor lyser skarvarnas orangegula näbbar. Lika svarta som trädens grenar kretsar de vakande över sitt till synes för övrigt övergivna territorium.

En stillastående dramatik ligger över ön. Allt verkar avvaktande hålla andan. Kanske av oro för vad som kan komma i dagen, när dimman lättat.

Text och foto: Ann-Kristin Källström.

Volym 2022-02-23

Länk till artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida