Realistiskt tecknad människokropp inlindad i ett vitt lakan där en hand och en fot sticker ut.

Josefin Lindskog – Ett förvridet tecknande

2022-05-18 17:38

Härnösands konsthall

I Josefin Lindskogs utställning möts besökaren bland annat av förvridna ansikten tecknade med till synes plågade uttryck, vanställda med uppsvullna läppar och snedvridna näsor. Det påminner till en början om den idé som uppstod när uttråkad kontorspersonal började leka med kopieringsapparaten och ta selfies genom att lägga ansiktet mot glaset och ta en kopia. Men gestaltar den här utställningen en lek, där ansiktet trycks mot ett glas och där göra fulaste grimasen för att locka till uppmärksamhet och skratt, eller bottnar det i ett djupare allvar som konstnären vill ge uttryck för? Det förblir tvetydigt, även om det genom texten till utställningen ges en ingång till verken.

Med kroppen som verktyg bearbetar konstnären upplevelser att leva i en kropp, och då utifrån existensen i en kvinnokropp. I verk nr 20 med titeln ”190917:2” är en person sittande, inlindad i ett täcke, endast en del av benen syns bland alla veck, i en tittutlek. Eller är det ett försök att skydda sig mot något eller någon? I andra av de större verken är huvudet genomgående övertäckt och i några döljs nästan hela kroppen. Som i till exempel verk nr 19 med titel ”180420:3”, här döljs en liggande kropp av ett lakan, endast en arm och fötterna sticker ut från tyget. De här bilderna liknar en påbörjad liksvepning eller ett försök att av någon oklar anledning hastigt skyla över en människokropp. Ett obehag kryper in under skinnet och börjar övertyga om att det är allt annat än lek det handlar om. De två rummen ger upplevelsen av en scenografi där jag som besökare rör mig genom det drama som utspelas över väggarna där aktörernas medverkan redan är inlagd. Det uppstår en oväntad spänning mellan de olika delarna, som försöker framhäva och samtidigt avfärda något.

Det är oerhört skickligt tecknat med en noggrannhet som vittnar om ett tidskrävande hantverk där varje detalj är lika viktig. Där strävan till fulländning finns kan faran lura att uttrycket blir allt för stilla, nästintill livlöst. I Josefin Lindskogs bilder övergår stillheten i en skulptural tyngd som känns övertygande, trots den försiktighet eller snarare lätthet grafitstiftet/pennan använts med och det näst intill viktlösa papperet det gjorts på.

Realistiskt tecknat ansikte där en person kniper ihop ögonen hårt så att rynkor bildas. Personen ses i profil, enbart pannan, ögat och övre delen av näsan är synligt.

Josefin Lindskog 190212:1, grafit på papper, 60x60 cm.

 

Det hade varit intressant om utställningen endast innehållit konstnärens teckningar som är fullt tillräckliga med sin tyngd i det tredimensionella uttrycket. Inget ytterligare skulle behövas. De vita objekt som är placerade dels på väggarna, dels på golvet, distraherar upplevelsen mer än de tillför i de allt för små rum för det antal verk som visas. Det finns även ett täcke uppsatt på ena kortväggen i det inre av de två utställningsrummen, det hänger ner och breder ut sig på golvet, tar plats. Som med de andra objekten uppstår en osäkerhet vad det tillför utställningen. Det här objektet finns inte heller med i förteckningen över utställda verk. Det känns lite för trångt. Men det kan också vara konstnärens tanke – i allt det ljusa med de vita papperen och vita objekten, skapa en snudd på klaustrofobisk miljö i det annars så stilla vackra rummen, för att förstärka uttrycken och ge oss mer bortom det första intrycket.


Text och foto: Ann-Kristin Källström.

Volym 2022-05-18

Länk till artikel

Ann-Kristin Källström, född 1958 i Stockholm, yrkesverksam bildkonstnär nu bosatt utanför Kramfors. Efter konstutbildning och fortlöpande utbildning i grafiska tekniker läst fotografi/bildjournalistik. Skrivit för GrafikNytt, e-Provins och medverkar i Volym sedan 2009. Arbetar för tillfället med att ställa i ordning en ny arbetsplats/grafikverkstad i Härnösand och arbetar vidare med projektet ”Norra Sveriges inland och fjälltrakter” med stöd från Konstnärsnämnden. Se vidare på Ann-Kristin Källströms webbsida

 

 


Tillbaka till toppen