Jordnära gestaltningar när konstnärerna från Verkligheten ställer ut på Museum Anna Nordlander
2024-03-08 16:11
Järnet är rött som blod och inneslutet i sten, träet är varmt och mjukt som en kropp och vattnet håller allt levande i sin eviga rörelse. Järn, trä och vatten bär mig genom rummen på Sara kulturhus när Museum Anna Nordlander visar utställningen “Bottnens beskaffenhet” med verk av konstnärerna från Galleri Verkligheten i Umeå.
Utställningen beskrivs av Museum Anna Nordlander som att den “I skenet av den ökade exploateringen av naturens tillgångar i norra Sverige utforskar … människans relation till marken, underjorden, det undermedvetna, det heliga och det poetiska – allt det som rör sig “under ytan” och som i vissa fall hamnar utanför det för ögat synliga”
I det första rummet möts jag av Mattias Olofssons sammansvetsade timmerkrokar i stål, där handtag är målade i rött och placeras på podier så höga att skulpturerna hamnar i ögonhöjd och känns som hotfulla klor nära mitt ansikte. Fotografier som ser ut att visa ett stycke mark, eller kanske svamptillväxt på en ojämn och grå yta, hänger i olika format på väggarna som omger skulpturerna.
I nästa rum står Maria K Olssons vassa skulpturer som utgör verket “Anatomiska anordningar”. Mekaniska konstruktioner i stål, rep, textil och silikon i en färgskala av rost och hud, väcker tankar kring fabriks- och sjukhusmiljöer. Det är nästan så att jag kan uppleva en hård och metallisk lukt när jag står tätt intill.
Med en metod som påminner om vetenskaplig systematik processar Fanny Carinasdotter en plats och dess förlopp i verket “Hömyran”. Biogenisk ockra, som uppstått av järnbakteriers framfart, ligger som stora droppar på golvet i form av runda fotografier. De ser ut att sväva några centimeter ovanför det ljusa trägolvet. På väggen bakom hänger ett fotografi, säkert två meter högt och tre meter brett, föreställande en smältande snöhög. Smuts i snön och skräp på den grusiga marken där under förvrider perspektiven och får snöhögen att likna en smältande glaciär. På små hyllor intill fotografiet har konstnären samlat smältvatten från området kring snöhögen som är en del av kommunens snötipp. Järnet möter vattnet.
Hela utställningen ackompanjeras av porlande och dån från det inre rummet. Bakom ett blått draperi skymtar en oval bänk med en inbjudande mjuk dyna. Sittande eller liggande på bänken sköljer ljuden över en från alla håll. Fältinspelningarna har Sebastian Poras Adolfsson samlat in längs Umeälven. "Pelagiska stämmor” böljar fram som långa dyningar, och om man tar sig tid kan upplevelsen bli närmast meditativ.
Intill det blå draperiet svävar Helena Wikströms installation “Bottnens beskaffenhet” som lånat sin titel till hela utställningen. Stora former i blåa och gröna nyanser hänger på olika höjder från taket i rejäla rep. En av formerna liknar en klocka, under vilken man kan krypa in och ställa sig med huvudet inuti. Där dånar ett stort ljud in i öronen och känslan blir nästan skrämmande. Verket utgår från de lod som tidigare användes för att mäta djup och kartlägga havets botten, för att få syn på det dolda landskapet under vattnets yta.
Gerd Aurells teckningar “Underjorden och kransen” samt det platsspecifika verket “Bot genom bortsättning”, gestaltade i jordiga toner, visar hål genom mark och träd. Detaljrikt och omsorgsfullt besvärjer hon en portal mellan världar.
Även Simon Gran Danielsson har gjort öppningar som är menade att passeras igenom. Möbler i trä och spån står packade intill varandra i utställningens andra rum. Genom alla dessa möbler är hål utsågade, precis så stora att en mindre vuxen människa kan ta sig igenom. Hålet fortsätter genom väggen till nästa rum, där fler möbler med hål står.
I träet tar Hannes Iverssen vid med installationen “I den tystnad som råder”. Krokiga och krumbuktande träformer står i en grupp en bit ut från ett hörn. De snidade, svarvade och täljda delarna är travade på varandra, likt gestalter som lite förvirrat och håglöst spejar omkring sig.
Det vilar något angeläget och på samma gång jordat stillsamt över utställningen som Umeåkonstnärerna satt samman tillsammans med museets curator Cecilia Andersson. Verkens fysiska omfattning harmoniserar genomgående med lokalens rymliga skala, och i allt från färg och material till tematik finns det en tydlig röd tråd. Dock känner jag en försiktig tveksamhet inför Moa Rymans installation och 40 minuter långa videoverk “Vi skrapade våra knän”, som kliver utanför utställningens samlade tema, även om jag kan hitta en tråd genom det personliga traumats skamfulla hemlighållande, som ju även det rör sig under ytan.
Utställningen leder mig genom ett lokalt landskap, på ytan i förändring, men i grunden detsamma sedan lång tid tillbaka. Jag läser av en stark egen identitet. En fasthet och förankring med rötterna djupt i jorden och med en krona som inte vill låta sig brytas av den vind som för tillfället blåser.
Text och foto: Sara Forsström, Saxnäs
Volym 2024-03-08
Sara Forsström, Skellefteå. Född 1988. Verksam som konstnär. Har studerat på Stenebyskolan, Gerlesborgsskolan Bohuslän, Nordiska Konstskolan och en sväng på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Drev under några år ett Artist in residence i byn Bygdeträsk och jobbar sedan ett antal år tillbaka med den egna konsten på heltid. Har skrivit ett par recensioner och essäer för Volym samt ett tal som senare blev inledningen till Museum Anna Nordlanders publikation Skrif om vad du målar. Se vidare på Instagram: sara_forsstrom