Johan Anderssons måleri – stilla dramatik i gråskala

”Det vita huset” står övergivet framför skogen av jämnvuxna, planterade granar, ser ut som en plantageodling. Ett egnahem med en till synes strävsam familjelycka inbyggd i väggarna, nu tomt och inneslutet i ett frostigt, blekt dis utan synlig ingång. Målningen anger tonen till Johan Anderssons utställning på Härnösands konsthall och möter besökaren redan i det första rummet.

I konsthallens rum vore det som om alla sjutton målningar sugits in i dess väggar, golv och tak. Rummens gråbleka hinna har dragits ner och vilar över verken. Till en början är det svårt att urskilja enskilda motiv. Först efterhand träder de fram och plötsligt blir man varse att något dramatiskt ser ut att ha hänt. Varje målning anger ett led i skeendet. Tiden har frusit. De små skiftningarna stärker känsla av något ödesmättat och livsavgörande. 

Johan Andersson, ”Det vita huset”, olja på duk, 90x120 cm. 
©Johan Andersson/Bildupphovsrätt 2021. 

Den ena stunden en skönt obäddad dubbelsäng, som sedan skilts åt av ett nattygsbord och blivit två avskalade sängar och som avslut en ensam bädd i en hård rumsvinkel, kanske på en institution. Ett sömnvarmt, öppet nattlinne har övergått till ett sedesamt, ända upp till hakan, knäppt. Två kärleksfullt omslutna händer har glidit isär och släppt taget.

Johan Anderssons oljemålningar har enkla titlar efter vad de föreställer; ”Nattlinne”, ”Interiör”, ”Händer”, ”Det vita huset” och ”Framför skogen”. Alla utom de tre som rätt upp och ner kallas ”Utan titel”. Målningarna föreställer en bortvänd kvinna med tjockt halmgult hår. De ser vid första anblicken helt identiska ut och har en lyster som både värmer och sticker av i allt det frostvita. Tillräckligt nära går det att upptäcka en svag förändring mellan de tre motiven. Under hårsvallet spänner sig axlarna allt mer avvisande. 

Johan Andersson, ”Utan titel”, olja på duk, 47x41 cm. 
©Johan Andersson/Bildupphovsrätt 2021. 

Inte utan att man blir nyfiken på vad som egentligen hänt. Hur har det gått med huset, skogen, sängarna, händerna och kvinnan med håret. Vem är Johan Andersson, som iscensatt all denna tysta dramatik?

Som en förberedelse i konstutövandet brukar han samla på foton och färgtoner. Förlagan till målningen ”Det vita huset”, hade funnits där länge, utan att han speciellt uppmärksammat det tidigare. Plötsligt såg han huset en morgon; hur det stod där i grannskapet på den frostiga marken. Det visade sig passa perfekt, både som titel och huvudmotiv, till hans då redan färdigställda utställning för Härnösands konsthall, berättar han i ett samtal med konsthallschefen Linda Nordlander Frisk på deras hemsida. Den luddigt gråbleka färgtonen över granskogen kom till honom under en tv-utsändning om skidskytte från Sundsvall.

Johan Andersson oroar sig för att målningarna ska uppfattas som skira och försiktiga. Men det är faktiskt tvärtom, tänker jag, svärtan och luften i bilderna går det nästan att ta på. Konstnären säger sig av olika anledningar valt att hålla världen på avstånd. Det är därför all mänsklig närvaro är bortvänd i målningarna, vilket ger betraktaren en stark känsla av både kärlek och sorg men också stor ensamhet.

Text: Karin Lundqvist
Foto: Jonas Lundqvist

Volym 2021-04-06 

Länk till denna artikel

 

Karin Lundqvist, Härnösand, tidigare bibliotekskonsulent för Region Västernorrland, fil. kand. i engelska, nordiska språk, litteratur-och konsthistoria, har skrivit litteraturrecensioner och krönikor för dagspressen, facktidningen Biblioteksbladet, kulturtidskriften Provins och om konst för Volym.
Jonas Lundqvist, Härnösand, konstnär/keramiker, gick ut Konstfack 1973, tidigare lärare på ABFs konstskola och teckningslärarutbildningen i Umeå, hemslöjdskonsulent på Region Västernorrland, har fotat genom åren, främst för Provins och Volym.