Järtecken på Galleri Verkligheten

Det är dagen efter valdagen. Fortfarande inga klara resultat men det lutar åt ett håll. Jag tycktes mig se tecken på utgången. Det var önskan som spelade mig ett spratt. Oron är svårgripbar. Kanske lever vi alla i en kollektiv liminalitet. I skuggan av en pandemi, ett krig till och nu närmre än tidigare. Extrema väder runt om planeten, vad håller den annalkande vintern på? Hur länge kommer världen finnas kvar? Det är en reell oro – och jag letar tecken som ska visa oss genom denna mörka period av modern tid. Likaså gjorde man på 1500-talet, letade tecken. En ovanligt avvikande händelse följdes ofta av nåt stort. Det visar i alla fall prästen Joen Petri Klint i sina anteckningar från ett liv fyllt av förebud. Noga nertecknade i ord och bild på över 400 sidor berättar Klint om ovanliga naturfenomen, missbildade djur och människobarn, syner och villfarelser som ofta följdes av politiska förändringar, en ledares död, smitta eller invasion. Åtminstone av Klints subjektiva tolkning att döma. För det är just det tecken är – personliga kopplingar mellan händelser. På Galleri Verkligheten har kuratorerna Maria Olsson och Mattias Olofsson utgått ifrån just 1500-talets Järtecken när de bjudit in konstnärerna Karin Granqvist, Benjamin Andersson och Jonatan Pihlgren att ställa ut sitt måleri.

Mitt besök på Verkligheten börjar i gårdshuset. På den längst sammanhängande väggytan hänger Karin Granqvists serie ”2021 135x520”, bestående av fem målningar. De fem hänger tätt och hålls samman av det blå penselstråk som horisontellt rör sig med viss förändring i höjd, likt en graf? Titeln berättar verkets tillblivelseår och storlek, men mina tankar rör sig mot en tidslinje som berättar om årets händelser och avvikelser. Tidslinjen inleds med en topp som i jämn takt dalar, följt av penetration i rosa och rött på årets första halva, en oväntad och händelserik sommar övergår till en lågt gående vinter med motstånd och skeenden. ”Måleri är ett tillstånd man begär i sömnen”. Så skriver Karin Granqvist i sin katalog där text och bilder av måleriet bildar sin poesi. Kuratorerna berättar att konstnären helt har slutat ge verken titlar som berättar något annat än just tillverkningsår och storlek i centimeter. Det är upp till betraktaren själv att fritt associera, att se tecken och tolka dem.

Granqvists abstrakta måleri samsas genomgående med Benjamin Anderssons och Jonatan Pihlgrens i ett nästan magiskt förhållande. Uttrycken skiljer sig enormt utan att ge den minsta tillstymmelse till spretighet. Det är en perfekt dialog mellan verk och måleriskt uttryck, de hålls samman av det suggestiva. I gårdshusets entré möts jag av Jonatan Pihlgrens ”Avskedet”. Det är den återkommande hunden klädd i skotskrutig hundkappa i vilande ställning framför en man som spelar keyboard med höger hand. Mannen är fullt påklädd med mössa och jacka, bakom honom en blundande gestalt med ruttäckt ansikte och kedja runt halsen. Gestalten har en blå-grön aura, kanske är det en skyddande filt. Det känns kallt där de är, i det mörka rummet belamrat av tyg och… en hårddisk? Ovan hundens huvud skymtar världen utanför, fjärran. Den ses som ett ljus utanför fönstren, djupet i måleriet är enormt och fysiskt.

Jonatan Pihlgren, ”Avskedet”.

I det mindre rummet till vänster visar sig undergången för mig bakom ett tunt hölje. Benjamin Anderssons målning ”Upphem” är installerat på en mörk träställning i rummets ena hörn. Som en portal till en annan värld. En portal vi möjligen är på väg mot. Jag bemöter målningen med förundran och hopp. Bakom dimridån, bakom mörk portal, ses ljuset stråla. En lätt handrörelse i tanken flyttar den skira gardinen (plasten?) åt sidan och stegen framåt visar vad som kommer att hända. Det är hoppet där bakom, hoppet vi aldrig får förlora. Jag ser det som ett tecken – allt måste få bli bra. Målningens placering i rummet inger en ytterligare dimension av närvaro. Måleri som en närvaro sprungen ur det inre. Lokalens oblyga ruffighet påminner mig om att detta är på riktigt. Skönt ändå. Lätt att glömma och drömma sig bort tillsammans med verken annars. Andersson visar ytterligare tre verk i gårdshuset. I sin skira förklädnad finns något större, något ogripbart.

Benjamin Andersson, ”Upphem”.

Måleriet tar över tamburen, känner sig som hemma på huvudbyggnadens två våningar och överraskar i trapphus och kök. I varierande format samsas de olika uttrycken om ytorna. Jag fastnar vid Pihlgrens vykortsstora diptyk ”Kuddkriget”, som innan jag läst titeln påminner mig om en mer hätsk fight. Trots färgens tydliga höjdskillnader på underlaget känns det så verkligt. Samma känsla inger ”Vitsippor och havsbrus” där en slaktad svan självgott äts i ett bekant folkhemskök. Vad händer här? Egentligen spelar det ingen roll för mina frågor är många och det gör inget att de är obesvarade. På höjden tronar tre av Granqvists målningar, ”2021 61x50”, ”2021 61x50”, ”2021 61x26”. Vit botten, förföriska penseldrag och en abstrakt handling som påminner om en dröm som i efterhand inte kan återberättas utan att låta befängd. Mittemot entrédörren hänger Anderssons ”Järtecken”, tunn och skir, men ändå fyllig, inrymmer den en egen värld. Det är lugnt, något är mänskligt (?) skapat, form och ljus i turkost, vitt och jordbrunt.

Sammanhanget och dialogen mellan målningarna fortsätter på andra våningen, där formaten, färgerna och berättelserna samsas. Det är smakrikt, fylligt och fantasieggande. Det är köttsligt, andligt, lekfullt och skrämmande. Spännande. Alla har liksom lyckats med sin medverkan i utställningen ”Järtecken”, galleri som konstnär. Jag känner starkt att min egen tolkning är korrekt för mig, jag känner mig fri. 1500-talets tecken på att domedagen var nära känns skrämmande aktuell. Jag väljer att se hela utställningen som ett tecken på en ljusare framtid bakom allt världsligt tumult. En framtid där frihet och individuell olikhet är normen. Framtill dess påminner utställningen mig om att kämpa, men också att bara vara i världen.

Text och foto: Diana Berntsdotter Vallgren

Volym 2022-09-15

Länk till artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.