”Jag vill ju bara jobba” – en försommarutställning

Att en lördag kunna sätta sig i bilen, köra en timme i Norrlands inland, varav de sista fem kilometrarna på grusväg och sedan mötas av högklassigt konsthantverk. Det kan jag, som konsthantverksnörd, inte beskriva det på något annat sätt än som ren lyx. Nu är vi i Utgård, Offerdal, västra Jämtland, på Käloms Bygdegård. Här möter vi i juni 2024 Nanny Rådenmans och Lisa Juntunen Roos duoutställning ”Jag vill ju bara jobba”.

Det är två olika berättelser och konstnärliga språk som visas under samma tak och delar presentationssätt. De flesta verken hänger fritt i rummet, monterade på grovhuggna grenar. Det är högt i tak och lokalen känns luftig. Verken får ta plats.

Lisa Juntunen Roos färgstarka bilder är vävda av strimlor från kaffepaket. Tomma kaffepaket är ett vanligt slöjdmaterial i Finland, en praktisk ersättning för den mer svåråtkomliga nävern. Materialvalet och tekniken blir en stig in berättelsen. Om arv, om Finland, om en efterkrigsmentalitet där man sparar allt inför sämre tider. Fotografier utgör grunden, bilder som Juntunen Roos delvis döljer för oss, vilket skapar en pixlad berättelse från hennes familjs historia, arv och uppväxt. Lågupplösta bilder, abstrakta och suddiga. Du anar vad de föreställer. Titlarna hjälper dig på traven. ”Mamma Plockar Kottar, Pappa Plockar Pinnar”, om att jobba och göra rätt för sig. En bondbakgrund, flytt till stan, ett byte av land. Juntunen Roos berättar att hon har stått emot att gå näverkurser för att kunna hålla sig fri i sitt skapande, inte låsas in av regler.

Nanny Rådenman visar verksserien ”I Nornornas tid”, hennes tolkningar av Överhogdalsbonaderna. Nornor är ödesgudinnor i den fornnordiska mytologin. Rådenman fördjupade sig i de 1000-åriga vävarna under två års tid, läste forskning och sökte egna historier. Vissa former känns igen från Överhogdalsbonaderna, men hos Nanny är de utplockade, isolerade i små vävar. Färgskalorna är milda och Rådenman blandar olika material i väven för att skapa intressanta möten. Ylle och lin samspelar och gör ytan levande. Jag reagerar på att vävarna är bubbliga. Själv har jag inte arbetat textilt, men det känns ”fel”. Måste inte kanterna vara raka och jämna? Tämjda. Det är konstnärens medvetna val. När hon klipper ner väven kommer bubbligheten fram. Hon låter den vara kvar och vävarna blir mer tredimensionella där de hänger i rummet.

Båda konstnärerna som vi möter här har gedigna hantverksutbildningar och stort tekniskt kunnande. De möts i sökandet efter vägar till det fria skapandet. Bryta regler för att hitta sitt uttryck. Utställningen signalerar lustfylldhet. Skapandet behöver inte vara svårt. Lära sig ett språk och ett hantverk för att sedan bryta ner det igen.

Jag lyssnar på ett kort artist talk under vernissagedagen. Hur landar utställningstiteln ”Jag vill ju bara jobba” i en tid då många längtar efter semester? Här handlar det om att få befinna sig i processen. Att ge sig hän åt görandet är ett annat sätt att leva, tänka, kommunicera. Görandet är ett språk. Att ”få göra” är belöningen för uppoffringarna som ofta följer med valet av en konstnärlig yrkesbana. Och det är ett jobb.

I salen står också en textil skulptur, en kort gestalt. ”Mammabarnet”. Vid första anblick har jag svårt att ta in den, men en stund senare springer ett verkligt barn förbi och i den relationen träder skulpturen fram. Jag blir tagen så där rått på djupet, som man kan bli när man gör sig mottaglig för konst. Juntunen Roos skriver i utställningstexten:
”En mamma som varit barn.
En mamma som är ett barn.
En mamma vars barn inte längre är barn.
En mamma vars barn är en mamma.”

Jag var fundersam över hur det skulle fungera att visa textila verk på en bygdegård. Skulle det gå att se verken ordentligt utan ett vitt, självklart gallerirum? Det fungerar. Verken skapar en intressant kontrast till den familjära miljön, samtidigt som de passar in på ett harmoniskt sätt. Utställningen arrangeras av Käloms byalag med stöd av Region Jämtland Härjedalen och Krokoms kommun. Kälom har tidigare varit värd för konstutställningar och nu har nya krafter blåst liv i traditionen igen. Genom samarbetet med kommunen och regionen får konstnärerna utställningsersättning, vilket är ett viktigt steg framåt, även om det inte täcker allt arbete kring utställningen.

Det finns få utställningsplatser för konsthantverk i de fyra norra länen. Om den här utställningen kan inspirera till fler samarbeten av det här slaget så kan vi se fram emot en ljusare framtid för konsthantverket. En framtid där det blir lite mer möjligt att faktiskt ha skapandet och görandet som jobb.

Text och foto: Sanna Svedestedt Carboo

Volym 2024-06-20

Länk till denna artikel

---

Sanna Svedestedt Carboo (född 1981, Krokom) är utbildad vid Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg med inriktning smyckekonst. Idag återvandrad jämte, bosatt i Mörsil och arbetar som konstnär, skribent och projektledare. I sitt konstnärliga arbete har Sanna fokuserat på läder som material och experimenterar med gamla tekniker som Cuir Bouilli och våtformning av skinn och hennes arbeten finns på bland annat Nationalmuseum, Röhsska museet och Rian Designmuseum. Har tidigare arbetat som kommunikatör på Konstepidemin i Göteborg och redaktör för Klimt02 Forum, ett webbaserat smyckekonstforum. 2013 utkom hon med boken ”Kerstin Öhlin Lejonklou, silversmed”, Arvinius Förlag.
Webbsida: www.sannasvedestedt.com
Instagram: @sannasvede
Facebook: www.facebook.com/sanna.svedestedt