Ingrid Söderstens textila verk på Örnsköldsviks konsthall

Vävda våder av lin syns i fonden på Örnsköldsviks konsthall. Ingrid Söderstens textila verk presenteras som om de vore metervaror. De är dock unika vävar – men utan vare sig motiv eller mönster. I Söderstens linvävar är det själva linet som är budskapet. På avstånd lockar de med sin aura, sin utstrålning. Vid närgången granskning finner man att det är linet själv som talar här. Vävarnas inslag är variationer på linets olika stadier av tillblivelse. Från den orötade eller bråkade växtens stjälkar till de spunna trådar, som en gång gav både enskilda spinnerskor och linproducerande ångermanländska bygder berömmelse vida omkring.

"Stars and Stripes and Everything in Between" är den kaxiga titeln på Ingrid Söderstens utställning på Örnsköldsviks museum. Stjärnor och ränder är olika poler i hennes långa och uthålliga textila konstnärskap. I utställningen står grupperingar med vävda våder och vepor för en bärande del. De representerar inte bara olika textila möjligheter utan också konstnärens inkomstkällor. Kyrkan och Hemslöjden har varit återkommande beställare och uppdragsgivare. Kontakten med Hemslöjden såg hon till att skapa så snart hon kom till Örnsköldsvik 1960 strax efter utbildningen på Konstfack. Att återuppta och vidareutveckla den lokala broderiteknik, som kallas Anundsjösöm, blev en gemensam angelägenhet. Södersten har gett ny spridning och relevans åt de karakteristiska broderistygn, som en gång var en innovation av Brita-Kajsa Karlsdotter från byn Storsele i Anundsjö socken. Utställningen visar hur Södersten gjort handdukar, servetter och näsdukar till underlag för nya broderier. För mig framstår nu de anonyma brukstextilierna som lika betydelsebärande, som den broderade dekorationen. De återanvända materialen är mättade med det textila kunnande och handlag, som funnits hos generationer före oss vilket tillför ytterligare en dimension. Att denna tradition också är ett lokalt kännetecken är en gissning, som får bekräftelse när jag lyssnar till andra besökares initierade kommentarer till Söderstens verk.

Mellan utställningens vävar och broderier finns synliga och materialiserade utbrott av en humor och uppfinningsrikedom, som inte stått att hejda. Under sin karriär har Södersten fingerfärdigt och formsäkert klippt i många andra material än tyg och tråd. I näver, mässing, kretskort, halm, mjukostförpackningar och begagnade ölburkar. Vad hon än satt händerna i har resultatet blivit något dekorativt och användbart. Jag hittar till och med de röda ylleband med reservagemönster, som var de nordångermanländska sörkörarnas kännetecken när de knöts som skärp kring deras skinnpälsar. De utlovade stjärnorna är de ljusmanschetter, som klippts i nutida aluminium från Coca-cola och läskförpackningar.

I en text presenteras Söderstens vittomfattande verksamhet på ett översiktligt sätt. Jag saknar dock den precision, som kunde förklara i vilka sammanhang de olika vävarna kommit till. Linvävarna gör ett mäktigt intryck. Jag undrar om de finns att se i något offentligt rum. De borde höra hemma där. De är starka verk utan bäst före datum. Två attraktiva serier med randiga löpare, en gång så populära under benämningen "festremsor", ger först intryck av att ha kommit till för konstnärens eget nöjes skull eller möjligen för att glädja omgivningen. Det visar sig vara ett allt för enkelt antagande. På min fråga till utställningens curator Ulf Edberg får jag veta att Hemslöjden i Örnsköldsvik under en tid producerade färdiga varpflätor, som såldes och sattes upp i vävstugor ute i bygderna. Med sitt färgsinne och sin materialkänsla stod Södersten för kompositionen av vävarna, som andra vävintresserade slutförde under gemensamma och sociala former. Det är ett koncept, som borde tilltala vår tids relationellt inriktade estetik betydligt mer än föreställningen om den ensamma skönhetsälskande och flitiga väverskan. 

Ingrid Södersten, vävar av lin, linfibrer och papper. 
©Ingrid Södersten/Bildupphovsrätt 2022. 

Ingrid Söderstens verk på Örnsköldsviks museum visar inte bara ett mångsidigt och produktivt konstnärskap. Man ställer också ut en specifik konstnärsroll; textilkonstnären, som i sin yrkesroll förmår ge spridning åt sin skaparkraft och hittar sammanhang där den efterfrågas och tas i anspråk. Jag blir påmind om min egen textila utbildning på Konstfack vid 60-talets mitt, ett knappt årtionde efter Södersten. När jag väl tagit mig in på den eftertraktade textillinjen var konstsömnad ett tidsödande obligatorium, som varken tiden eller omvärlden ropade efter. Jag avvek från den tidigare så attraktiva banan.

Hos den som besöker Södersten i Örnsköldsviks konsthall uppstår närkontakt med textilkonstens grundelement. Fibrer, tråden, den spunna eller den tvinnade. Förbrukade handdukar och servetter får nytt liv som underlag för stygn. Vi får full insyn i luggvävens och ryamattans inslag, knutar och bottenvävar. Det som kan hända i dessa möten är att man blir medskapande, kanske rent av medberoende. Hos mig vaknar på nytt en impuls jag så väl känner igen. – Man borde bli textilkonstnär.

Text och foto: Margareta Klingberg

Volym 2022-01-06

Länk till artikel

 

Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.