”Horungen” och ”Hembygd”
2019-07-09 14:44
Knutte Wester på Örnsköldsviks museum samt ny utsmyckning i Nätra
” Jag berättar det här för det är viktigt. Det händer fortfarande. Titta, människor fördrivs, barn rycks upp med rötterna.”
(Hervor i filmen Horungen)
Jag står inför en liten gestalt, ett sjuårigt barn med mössan tätt mot huvudet. Blicken nedåtvänd, ögonen slutna och munnen bildar en stram, sammanhållen min. Barfota står barnet direkt mot trägolvet. Packningen på ryggen är tung. Det är en jättelik trädknöl som hålls fast med remmar över axlarna. Snett bakom står en ryggsäck avställd på marken. Ett träd sticker upp ur dess öppna fack. Allt är vitt.
Hembygd, som skulpturen heter, är sammansatt av dokumentära avgjutningar av barn på en flyktingförläggning i Norrbotten. Samma gestalt står även vid bygdegården Edenborg i Nätra. Nu gjuten i brons. Bronsskulpturen beställdes av Nätterlunds minnesfond och invigdes den 16 juni. I båda skulpturerna går en spricka genom kroppen. Jag vill se sprickan som stället där något sipprar fram, något krävande och obegripligt, ett knaster, en oro. Jag vill även se den som en sammanfogning där många blir en. Att historien inte vore möjlig utan denna sammansättning. Sprickan ligger dock mitt i maggropen och en ihålighet uppstår. Genom barnets rygg kikar jag ut över Kornsjösjön. Där jag står blir upplevelsen i slutändan en alltför snäv metafor för tomhet och smärta.
Knutte Wester, Hembygd, brons och äppelträd i Nätra. Invigd i juni 2019.
©Knutte Wester/Bildupphovsrätt 2019.
I utställningsrummet i Örnsköldsvik står det vita barnet. I Nätra står barnet i brons. I Nätra lever trädet, på museet är det lika vitt och dött som alla andra delar. Jag har svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det levande trädet. Där får grenar och blad växa. Där kan äpplen så småningom plockas och ätas. Men i sin ryggsäck av brons finns en risk att trädet dör. Trädet kanske måste få dö? Jag föreställer mig att utsattheten är en del av verket. Barnet har lämnat sin hembygd och i Nätra har rötterna satts ner. Men en annan rot hänger på dess rygg. Den är stor och tung. Edenborg blir platsen mellan det förflutna och framtiden där barnet försöker upprätthålla sin plats. Och vi kan givetvis hjälpa till. Vi kan vårda trädet. Plantera på nytt om det är nödvändigt. Men vi måste även finna sätt att prata om de brutna grenarna, de fruktlösa åren, den förbrända stammen. Någonstans här förlikar jag mig med det levande trädet.
På Örnsköldsviks museum är inte skulpturen av barnet det centrala. Det är Horungen som griper tag. Historien om horungen börjar på den inre väggen där rader av mindre tuschteckningar hänger. Jag tittar länge på det lilla barnet som skriker ut i natten. Hon som kniper ihop ansiktet och försöker täcka över sina öron. Hon vill inte se, inte veta, inte dö. Oron i bilderna blir än mer innerlig då de animeras och en äldre kvinnas röst börjar berätta. Den animerade filmen visas i ett lite mörklagt rum i utställningssalen.
Knutte Wester, tuschteckning ur serien som ligger till grund för filmen Horungen. ©Knutte Wester/Bildupphovsrätt 2019.
Inledningen: vinden som viner, ett barns snyftningar, mörkret och snön. En mamma som drar sitt barn i en släde över isen. En röst säger: ”Vi letar efter ett hål i isen där vi ska dränka oss.” Horungen handlar om Hervor, Knutte Westers farmor. Vi följer hennes uppväxt som utomäktenskapligt barn i fattigsverige i början av 1900-talet. Teckningarna varvas med äldre arkivfilm. En övergång mellan tecknad och rörlig bild dröjer sig kvar extra länge. Hervor har varit hos fotografen på Götgatan i Stockholm. Hon har fotats av och porträttet av den söta flickan ställs ut i skyltfönstret med texten: ”Vill någon ha det här barnet?” Porträttet tonas långsamt ut och vi ser människor som rör sig framför ett skyltfönster. De står där ivriga. Pratar, pekar och gestikulerar. Nästa sekvens visar ett marknadsstånd där köttet ligger utställt, redo att säljas vidare.
Det finns en tydlig röd tråd i Knutte Westers konstnärskap. Han ger en röst åt dem som har svårt att göra sig hörda. Det är inga politiska konflikter han specifikt gestaltar. Istället visar han hur samhällets tillkortakommanden påverkar den enskilda individens liv. Ofta handlar det om barn i flykt, i utanförskap. Eller det oönskade barnet, det som ingen vill ha. Och när det platslösa barnet gjuts i brons och placeras i det offentliga rummet, görs barnet synligt. Knutte Wester tvingar oss att reflektera: Hur ska vi förstå det förflutnas fortsatta närvaro i samtiden? Hur behandlar vi varandra? Vårt behov av kunskap och empati är viktigare än någonsin.
Text och foto: Ida Rödén
Volym 2019-07-09