”Himlens mörkrum”

– Man blir rikare av att vilja gestalta. Man lever ett rikare liv. Så säger fotografen Jean Hermansson i det dokumentära filmporträtt, som ingår i utställningen “Himlens mörkrum”, som visas på Söråkers Folkets Hus till och med vecka 45. Repliken är en kommentar till den ringa timlön han har under sitt mörkrumsarbete. Ett arbete han dock älskar till den grad att han föreställer sig livet efter döden som ett ställe med mörkrum dit hängivna analoga fotografer har tillträde.

Utställningen visar 21 svartvita foton, porträtt av verkstadsarbetare i svenska industrimiljöer under 1960-talet. Hermansson var då en av flera fotografer, som gjorde arbetande människor i tung industri till sina motiv och kreativa arbetsplatser. Yngve Baum och Odd Uhrbom var två andra. De lierade sig också med författare. Uhrbom med Sara Lidman i “Gruva”. Hermansson gjorde tillsammans med Folke Isaksson böckerna “Nere på verkstadsgolvet”, ”Dom svarta” och “Bilder från norra VietNam”.

Inför Hermanssons svartvita fotografier tror man sig förflyttad till någon tidigare östeuropeisk miljö. Det får mig att tänka på Leninvarvet i Gdansk där heroiska arbetare kom att förändra historien. Men männen och kvinnorna på Hermanssons bilder ligger oss nära i både tid och rum. Bruksorten Söråker med sin hamn är inte bara präglad av trä-och massaindustrier. Här tillverkades också Gullfiber och tråd och spik. Foton från just metallindustrin Gunnebo ingår i Sundsvalls museums digitala samling.

I Hermassons arbetarporträtt framstår människorna som både värdiga och vackra. Den underliggande kritiken av deras arbetsmiljö, som fanns hos Isaksson och Hermansson befläckar inte bilden av dess verksamma människor. Deras uppriktiga blickar når oss tvärs igenom föroreningar och utsläpp. Det finns ett samförstånd mellan fotografen och den avporträtterade. De samarbetar till ett gemensamt resultat. Den effekt dessa bilder har på mig mig är densamma som när jag ser de fotografiska porträtt Walker Evans gjorde. Jag blir vördnadsfull. När jag slår mig ned i matsalen på Söråkers Folkets Hus ser jag samma slitstarka skönhet även hos dagens omgivande lunchgäster. Med Jean Hermansson ord: “Människor som gillar sitt arbete och är uppslukade av sitt arbete blir vackra”. Ett av många visdomsord, som fångats upp i den dokumentära filmen om honom.

Att utställningen, filmen ”Himlens mörkrum” och en bok med samma titel kommit till kan tillskrivas Nils Petter Löfstedt, som blev Hermanssons assistent under dennes senare år i livet. En vänskap uppstår. Den passionerade mörkrumsarbetaren Hermansson låter den unge assistenten scanna och digitalisera de 60-70 filmrullar, som han fortfarande förvarar i kylskåp. Utställningens bilder är alltså utskrifter från negativ, som tidigare bara bearbetats i det kemiska mörkrummet. Det är också Löfstedt, som spårat upp flera av de människor läromästaren fotograferade. I några fall porträtterar han dem på nytt. Hermansson erkänner misstaget att han inte tog namnen på alla dem han fotograferade. Trots att han uppfattade sin dokumentation av arbetsliv i järnverkstäder och gjuterier som så viktig. “Med fotografiet är det så att det kommer långsamt till en medan det går fort över, känslomässigt och praktiskt”, säger han själv.

Hermanssons fotografiska livsverk förvaltas nu av Landskrona Foto, en institution som sammanför svensk fotohistoria med forskning och skapat en årlig festival som mötesplats för fotografi. Utställningen har producerats i samarbete med den konstansvariga på Folkets Hus och Parker, som i Söråker har en pålitlig samarbetspartner. Den konst som regelbundet visas här hänger inte i någon avskild vit kub utan i en passage på väg mot lunchserveringen. Det är ett medvetet val att hängningen görs på armeringsgaller i detta mellanrum, som alla passerar. När man väl identifierat själva konsten bland alla övriga trivselskapande faktorer i lokalen kan man som betraktare slå sig till ro och fördjupa sig i bilderna och den enkla men generösa katalog, som hör till utställningen.

Det är första gången jag besöker kulturborgen Folkets Hus i Söråker, som nås efter en kort men väl värd avvikelse från E4:an. Mer än hockey har Indalsälvens botaniskt intressanta delta hittills fångat min uppmärksamhet i Timrå kommun. När jag läser det aktuella programutbudet finner jag dessutom att de båda 60- och 70-talsfavoriterna Shanes och Nynningen framträtt här inom loppet av en vecka i oktober.

Text: Margareta Klingberg

Bild: Jean Hermansson

Volym 2018-11-07

Länk till artikel