Heta arbeten på Örnsköldsviks museum
2024-05-21 16:57
Emalj, keramik, smide, brons, stengods och glas
När Brandskyddsföreningen formulerar säkerhetsregler är ”Heta arbeten” ett samlingsbegrepp för brandfarliga arbeten med verktyg eller utrustning som avger värme eller gnistor. ”Heta arbeten” är också namnet på sommarens utställning på Örnsköldsviks museum. Att livsfarligt stark hetta är förutsättningen för många konstnärliga processer är inget man tänker på dagligdags. Curator Ulf Edberg har låtit sig styras av ledordet ”hetta” när han sett sig om bland verksamma konstnärer i sin omgivning. Donna Summers disco-dänga ”Hot Stuff” har också bidragit med impulser. På tidigt stadium dök den upp i en loop i hans huvud. Som resultat står betraktaren nu inför nio konstnärskap, som arbetar med temperaturer upp till 1600 grader och hanterar emalj, keramik, smide, brons, stengods och glas.
En inbjudande stämning vilar över utställningsrummet. Jag känner mig som om jag befinner mig i en av de bosättningsbutiker med porslin och husgeråd som knappt finns längre. Många verk visas i bordshöjd, på podier eller når mig upp från golvet. Det senare gäller till exempel Emil Österholms verk i stengods. Med maskin- och robotliknande figurer gör han upp med det traditionella önskemål om användbarhet och nytta som sammanknippas med keramik och stengods. Bruksaspekten kommer i andra hand – eller inte alls – när han framställer ett keramiskt föremål som liknar en dammsugare utan att vara det. Tre tunga vaser uppfyller dock de förväntningar på prestige och dyrbarhet, som kan vara ett av keramikens kännetecken. Österholm bränner hemma med olika slags ved och glaserar med salt. Valet av ved i kombination med hetta gör sin verkan. Jag blir imponerad av variationen i yta och färg. Möjligheten till olika skiftningar demonstreras i travade pelare. På samma gång ömtåligt och nonchalant.
Även Erika Kristofersson Bredbergs föremål i glas gör sig omöjliga som bruksting. En citronpress? En blomvas? Ingalunda. Ett objekt visar sig dock vara en användbar ljusstake. Som glaskonstnär ger hon intryck av att klippa och klistra. Jag ser objekt sammansatta av element, som till färg och form hämtats från vitt skilda håll. Jag känner igen smileys och Musse Piggs öron och kontur. Hennes kreativa insats är att sätta ihop delarna till något helt och nytt. Vad gäller arbetstemperatur ligger hon i topp bland utställarna. Glas smälter vid 1600 grader och kan formas vid 800 grader.
Som konstrecensent tycks jag i det här sammanhanget leta efter det handfasta och gripbara. Annakarin Rasks 18 flaskor i keramik är entydiga bruksting, men har så smala mynningar att högst en blomstjälk ryms. Hos smeden Emil Lindqvist hittar jag det tvetydiga objektet ”Abdominal Rex”, ett järnrör som smälts ned till en kompakt och komprimerad form. Mycket greppvänlig passar den som en hantel i min hand. Lindqvist är en smed, som arbetar i Järnsta i Nordingrå och som fått en utmärkelse som en av Nordens bästa unga smeder. Handfast är också Ida Arnqvists sätt att greppa keramisk lera. I videon ”Att skapa sig själv”, som var del av hennes examensarbete på Konstfack, sitter hon avklädd, blottad och drejar – varken krukor eller muggar utan delar av en nödvändig beklädnad. Dokumentationen av hennes försök att bemästra och ikläda sig sjok av lera är både gripande och sorglustig – en keramisk performance om strävan att bli det man hoppas kunna vara. Jag såg den första gången på Galleri Lokomotiv under konstmässan Supermarket i Stockholm 2018 och gläds åt återseendet. Nu är hon verksam med egen verkstad i Köpmanholmen.
Jörgen Nilsson håller sig tydligt bortom brukstingens och nyttans domäner. Som skulptör är han i perioder upptagen av tidskrävande offentliga uppdrag, som gjuts i något av de få konstgjuterier som fortfarande finns. Den här gången har han gjutit själv i ett hemmabygge i en slänt ned mot Själevadsfjärden. Han har skapat 32 figuriner i brons, som presenteras i en cirkel. Utöver de mänskliga figurerna finns former som är svårare att identifiera. På min fråga får jag veta att han hämtat inre organ hos en nyslaktad sugga, den anatomiskt mest människolika varelsen bland djuren. Lever, tarmar, tunga och hjärta är gjutna i prestigefylld och beständig brons. Patinerade med koppar upplöst i salpetersyra får de, i den starkt belysta installationen, en säregen aura. Det är ett nästan självlysande exempel på vad Walter Benjamin kan ha menat när han myntade detta begrepp för äkthet och autenticitet.
Aino Näslund har tänkt på alla som behöver en bekväm avställningsyta för godis som geléhallon eller mumsmums och har konstruerat två små bord i emalj för ändamålet. Hennes ursprung i grafiken anas i tydligt figurativa bilder och i korta ord på väggen avsedda som tänkespråk. JA, NU, BU.
Jenny Lundgren rör sig med ledig hand från måleri på duk till små nonfigurativa bilder i emalj. Erfarenheten att arbeta med lager på lager har hon med sig. Hon är en av dem som lärt sig emaljtekniken av Mikael Arvidsson. Han, mästaren själv, framträder med inte mindre än 49 bilder i emalj. Sammantagna bildar de en profan men högst vördnadsbjudande ikonostas. Man stannar upp i andakt inför skog, björkar, myrmark, älgar, fiske och figurer som tappert kämpar sig fram i snö. Välbekanta och allmängiltiga villkor fångade i ögonblicksbilder, som var för sig kan vara början eller slutet på en större berättelse. Enligt vittnesmål föll en kvinna i gråt inför en bild under vernissagen. Om bilder i emalj kan beröra så djupt har konstnären vida överskridit materialets och teknikens gränser.
Vad jag verkligen gillar med den här utställningen är greppet att utgå från ett ämne, som ligger utanför konsten och sedan samla verk och konstnärer som kan mötas kring detta tema. Det är inte alltför vanligt i Sverige. Utställningen om skog på Bildmuseet i Umeå är dock ett aktuellt exempel. Curator Ulf Edberg har hållit sig strängt till konceptet och de villkor han själv dragit upp. På en vägg redovisar han sakligt vilka arbetstemperaturer som krävs för den konst han valt ut. Ändå upplever man att utställningen har vida ramar. Den rör sig inom ett brett spektrum av material, processer och hantverkskunnande och bjuder både på nya bekantskaper och nya sidor hos konstnärer man tycker sig känna till. Under min rundvandring i vad jag först liknande vid en bosättningsbutik möter jag en rad skarpa konstnärskap, som driver med förväntningarna på bruksvärde och nytta och förskjuter eller utraderar gränserna mellan hantverk, brukskonst och konst.
Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2024-05-21
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.