"Hemlängtan"

Maj och aprilväder i Örnsköldsvik. Jag skakar av mig blötsnön och går in på Galleri Lokomotiv. I dörren möts jag av en dov röst, en kvävd gnolande sång, som tycks komma från den inre delen av rummet. Jag följer den kvinnliga tonen och upptäcker två svarta hörlurar, liggande på den lilla inbyggda trappdelen, som jag brukar sätta mig på för att uppleva galleriets utställningar. Jag tar plats och trycker på mig de svarta hörkåporna och lyssnar. Framför mig står en stickad gestalt, en slags docka med mänskliga proportioner, som ett barn med ljust fladdrande hår, omringad av ett flertal stickade landskapsbilder, hängande från taket som ridåer. ”Hemlängtan”, ett ljudverk på 7.09 minuter och en storskalig textilinstallation bjuder in till Maja Sjöströms konstnärliga värld.

”Hemlängtan till skogen, till mina förfäder och rötter. Hemlängtan in i kroppen, till balans och närvaro.”

Den stickade gestalten, med sina uppkavlade ärmar, har en otrolig attityd. Framifrån är hens blick svår att undgå. Med huvudet på sned, halvöppen mun och förvrängda ansiktsdrag, som i ett lidande uttryck, förkroppsligar den barnliknande dockan hemlängtans melerade känslor. Från sidan ser hen uppgiven och nästan nedstämd ut. Armarna hänger längs med kroppen, axlarna är nersjunkna, blicken verkar stirra tomt på ett geometriskt och symboliskt landskap. Bakifrån ser barnet i stället ut att vara på språng, som om hen var mitt uppe i en upptäcktsfärd genom naturen, bland stockar och stenar, mellan berg och vatten. Den begränsade färgskalan av det växtfärgade garnet, som är densamma för det dockliknande verket och den omgivande miljön, stärker känslan av tillhörighet, men också, för den utomstående betraktaren, sin motsatts. Maja Sjöström nämner coronapandemin, stängda gränser och omöjligheten att samlas i familjens sommarstuga, i den ångermanländska skogen, och rotlösheten, utanförskapet och hemlängtan som uppkom då.

Tredje delen av verket ”Hemlängtan” är en handgjord bok som konstnären fyllt med texter och teckningar i samma naturnära färgskala. På första sidan kan man läsa ’Längtan finns kvar, fast klockan är fem’ vid sidan av en blond gestalt ridande på en häst, en blå drake, en mjuk pricktavla. Jag tänker på ”Minnets Uthållighet” av Dali, ett märkligt drömlikt och samtidigt realistiskt verk, med hans hemtrakt i bakgrunden och de smältande klockorna, symbol för tidens flykt, tidens gång.

Tiden är ett genomgående tema i Maja Sjöströms utställning. På väggen mittemot hänger serien ”Rester av löv”, komponerad av sex teckningar, gjorda med färgpenna och akvarell. Konstnären nämner den speciella tidsuppfattningen som hon upplever i ateljén, hon refererar till barndomen och till nuet, processen, den fysiska världens förfall: ”Jag är intresserad av naturen både som något som växer, ett hopp, en förändring, men också som något som växer över, bryter ner, gör att vi förfaller. Vi åldras, våra hus bryts ner, allt kan förändras.”

Maja Sjöström, ”Mellanrum”, tusch och akvarell på papper.

På vägen ut fastnar jag vid verket ”Mellanrum”, som egentligen inleder utställningen. En poetisk akvarellmålning som jag läser som en familjebild. En vit enkel bakgrund, som utsuddad. En ”hemmagjord” ljusgrå passepartout ringar in bilden, som i ett gammalt urblekt fotoalbum. Gestalterna flyter ihop men vissa detaljer sticker ut: realismen i utförandet av protagonisternas händer och dess ljussättning är magnifik. Mellan dem, tecknat med tusch, ett märkligt objekt i grälla färger, som ett imaginärt uttryck, en barndomsmarkör.

Maja Sjöströms utställning lämnar mig tankfull. Den berör, skaver och stör. Jag undrar om det är den tekniska mästerligheten som kolliderar med den visuella naiviteten; om det är den bemästrade barnsligheten, ofärdigheten, spontaniteten och inslagen av barndomen i en pragmatisk vuxenvärld som känns obekväm. Eller om det är den berörande expressiviteten som svider.

”Jag är intresserad av vad det är att vara människa, och vad som har format oss. Barndom, skola, relationer och samtal.” menar konstnären och tillägger genom att citera Meret Oppenheims mormor: ’Trust the poetic voice of the subconscious’ - ”När man är totalt närvarande i nuet och följer sin intuition, så kan vad som helst hända.”

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2023-05-08

Länk till denna artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.