Havet slår tillbaka – Tove Gulliksons “Havsvärk” på Apotekshuset
2025-04-28 10:31
Hållbarhetsveckan i mars är över när jag når fram till Tove Gulliksons utställning ”Havsvärk” på Apotekshuset i Sollefteå. Det har hunnit bli påsk, en tid då jag har för vana att både grava lax och lägga in sill. När de industriellt fiskade sillfiléerna redan ligger i sin lag i mitt och andras kylskåp nås vi av upplysningen att sillbordets vanligaste ingrediens, den vårlekande norska sillen, kommer från bestånd som är så överfiskade att Världsnaturfonden utfärdat rött stoppljus för all konsumtion.
Jag känner mig därför träffad av Gulliksons utställning. Hon riktar sig till sådana som jag. I den havsnära installationen kryssar man mellan begagnade fisknät som nästan snärjer betraktaren. ”Hur fångar man en människa” är både en fråga och en verkstitel. Med sitt skimmer i gröna och turkosa nyanser kan nylonnäten uppfattas som vackra. I varje fall mindre ondskefulla än härvan av nät på ett fotografi med titeln ”På drift”. Inför den bilden förstår vi att något inte står rätt till utefter Västernorrlandskusten. Titeln är en underdrift. Vad bilden visar är ett rent haveri. Gullikson har riktat kameran mot ett strandfynd hon gjort efter en höststorm. En driva av söndertrasade, ilandflutna nät ligger draperade över strandens stenar. Det är spillrorna från en laxfälla, det redskap, som yrkesfiskare använder vid fångst av lax och havsöring. När fiskeredskap på detta sätt sliter sig och hamnar utanför människans kontroll utgör de ännu ett slags hot mot livet i haven. Utöver det pågående industriella rovfisket.
Dessa havererade redskap kallas spöknät. Gullikson beskriver dem som kringdrivande osaliga andar, som sprider död i haven. Fiskar och djur fastnar. Döda eller döende driver de omkring snärjda i nylon, som har en nedbrytningstid på flera hundra år. För Gullikson kom detta fynd att sätta igång den skapandeprocess, som resulterat i installationen i Apotekshuset.
I utställningen är den älv- och havslevande vildlaxen högst närvarande. Ångermanälven har sin egen stam och sitt bestånd. Upphängda bland de förbrukade fisknäten finns individer av olika format. Som för att ytterligare framhäva laxens prekära situation har Gullikson tryckt deras karakteristiska teckning på plast från sopsäckar och fyllt deras innanmäten med ännu mer upphittat skräp från inventeringar utefter havsstränder: rödvita flöten och fragment av frigolit, fiskelina och fiskegarn. Det är brutalt och avspeglar mer än väl den nonchalans med vilken människan förvaltar sitt ansvar i samspelet med den omgivande naturen.
Den skrämmande termen ”Spöknät” återkommer som titel på en 1.30 minuter lång videoprojektion där Gullikson själv beger sig ut på en vintrig räddningsexpedition. På skidor tar hon sig fram till platsen för fyndet av den trasiga laxfällan. Vi ser hur hon klipper loss näten och fraktar bort dem på en pulka. Hennes insats är både symbolisk och empatisk. Naturen befrias från denna obehöriga börda, som istället tillförs konstnärens samling av kasserade och komprometterande artefakter. De blir tydliga indicier för människans ständigt pågående brott mot naturen. Från detta drama hörs ett ljudspår, som sprider en stämning av lugn och försoning i hela utställningsrummet: stillsamma vågor slår mot stranden i en vintrig vik. Jag upplever detta ljud som en slags tröst och lindring. Vad som än pågår därute och under havets yta är ljudet från havet oföränderligt sig likt.
Tove Gullikson ställer ut i Apotekshuset som inbjuden gäst i samband med den årliga Hållbarhetsveckan. Hon har en bakgrund som designer och drivs av ett tydligt intresse för hållbar social och miljömässig utveckling. Nu studerar hon för en kandidatexamen vid Konsthögskolan i Umeå vilket ger henne möjlighet till vidare utforskning och gestaltning av människans påverkan på hav, älv, jord och skog. På Apotekshuset har hon tagit sig an ett litet men krävande rum, som ingalunda är någon vit kub. Oförskräckt använder hon sig här av många slags material och tekniker. Hon har även bjudit in kollegan Lena Sjödin Roman, som bidrar med närgångna fotografier av laxens fjäll.
GulIiksons installation kan tolkas som en förövning, ett fullskaligt prov på vad som kan försakas och vad som är nödvändigt för att hennes utsaga ska gå fram. Fotografiet ”På drift” gör ett omedelbart och starkt intryck på mig. Konstnären har uppmärksammat något som vanligen är förbisett och ger oss därmed möjlighet – och anledning – att reagera. Som ett lugnande minne från utställningen bär jag med mig videons ljudspår med vågor som stilla slår mot en öde strand.
Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2025-04-28
Margareta Klingberg (född 1942 i Sundsvall) är bildkonstnär verksam i Röån, Junsele och i Stockholm. Hon är utbildad vid Konstfack, Konstakademin i Warszawa och Kungliga Konsthögskolan. Fil. kand. i socialantropologi, estetik och miljöhistoria. Hon har arbetat i dagspress och medverkat i tidskrifterna Hemslöjden, Provins och Hjärnstorm. Pågående projekt: Sven Edins väg om asylsökande boende på denna adress i Junsele. Medverkar i Volym sedan 2003. Medlem i nätverket Fiber art Sweden.