Hans Biezen på Hackås Maskin och Kultur

Inom estetiken pratar man ibland om något som kallas för kuslighetens dal, efter dess engelska namn uncanny valley. Vanligtvis används begreppet i relation till verklighetstrogna avbildningar av människor, till exempel inom robotutveckling och dataanimation. Det kusliga uppstår när det blir uppenbart att något inte riktigt stämmer med porträtteringen. Hypotesen gör det gällande att ju närmare verkligheten en avbildning kommer desto kusligare och obehagligare framstår den. Något liknande uppstår i mötet med Hans Biezens konst. Det obehagliga eller kusliga är här dock en styrka snarare än något negativt.

Vid första anblick ser verken ut som fotografier men när man tittar närmre påminner det snarare om fotorealistiskt måleri. Rummen ser alldeles för märkliga ut. Penseldragen syns i färgen men konstigt nog inte i texturen. Det finns något kusligt med dessa rum och hur de har framställts. Vad är det jag tittar på? Var befinner jag mig? Faktum är att det handlar om fotografier. Biezen bygger dessa rum och fotograferar sedan av dem vilket ger dem dess särpräglade uttryck. Gränsen mellan verkligheten och det avbildade blir otydlig vilket bidrar till upplevelsen av att det är något som inte stämmer, samtidigt kan man inte riktigt säga exakt vad det är som är "fel".

Hans Biezen, "A monolith named Anish”, fotografi.

Konströrelsen de Stijl är en tydlig influens för Biezens konstnärskap, något som blir tydligt i verket "Piet". Men Biezen tar de Stijls fokus på geometriska figurer och gör något mer med dem. Här är de inte längre rena former som lagts på en kanvas. Hos Biezen placeras de i rummet och blir en del av det. Den klarhet man sökte inom de Stijl ersätts av en sorts mystisism, något döljer sig bakom det vi uppfattar som verkligt. Platons grottliknelse ligger nära till hands. Om man skulle se verkligheten som den verkligen är skulle den förefalla obegriplig eftersom man skulle sakna referenspunkter. Den svarta rektangeln som svävar mitt i rummet i verket "A monolith namned Anish" ter sig som porten till den andra sidan, till verkligheten bakom det upplevda.

Denna metafysiska prägel och rummens uppbyggnad med rena färgfält påminner om Giorgio de Chiricos försurrealistiska verk. Kusligheten som man inte kan sätta fingret på finns hos båda konstnärernas verk. Men Biezens fokus på rum får mig framför allt att tänka på författaren Mark Z. Danielewskis fantastiska skräckroman "House of Leaves". Lite förenklat kan man säga att den handlar om dokumentärfilmaren Will Navidson som tillsammans med sin familj flyttar in i ett minst sagt märkligt hus. När Navidson mäter huset inifrån visar det sig vara längre än när man mäter det utifrån. Man hittar också tillsynes ändlösa korridorer i huset och rum tycks uppstå ur tomma intet. Biezens rum skulle kunna vara rum man återfinner i detta hus. På ett paradoxalt sätt främmandegör Biezen sina rum just därför att de ser så verkliga ut. För de är väl verkliga, eller?

Hans Biezens förbryllande och skarpsinniga utställning, som saknar titel, kan ses på Hackås Maskin och Kultur fram till den 4 september.

Text och foto: Freddie Ross.

Volym 2022-08-25

Länk till artikel