Grethe – en vapenmottagning

Grethe är naturligtvis ett egennamn, men: vad är en vapenmottagning (?) minns jag att jag tänkte. Frågan – som för mig var helt naturlig – säger kanske mer om den tid och plats jag lever i än något annat.

Född under 1980-talet i Sverige har jag vuxit upp på stort fysiskt avstånd till många av de krig som rasat i världen sedan min nedkomst. Även om jag varit medveten om dessa fruktansvärda konflikter har de alltid funnits någon annanstans. Krigens verkligheter har endast kunnat nå mig i medierad form över ett avstånd i både rum och tid – avstånd som objektiverar.

Det är troligtvis därför jag inledningsvis ställer denna dumma, eller åtminstone utpräglat naiva fråga. Jag har helt enkelt – tack och lov – inte haft anledning att veta vad en vapenmottagning är.

Frågan kommer (som en uppmärksam läsare vid det här laget redan begripit) från titeln till Anna Kristensens utställning ”Grethe – en vapenmottagning”, som visas nu i Umeå konsthall. Det är en intressant berättelse med flertalet bottnar, både subjektiv och objektiv – men alltjämt personlig. Ämnet för den konstnärliga undersökningen är konstnärens far, och dennes deltagande i danska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Utställningen har som helhet en påtagligt dokumentär prägel. Under fem års tid har konstnären undersökt sin släkts historia genom att nysta i de håligheter, eller tystnader, som hen upplevt och bokstavligen funnit i familjens (faderns) närhet. Arbetet utmärks av denna undersökandets handling. Av processen. Ur tystnaden lyfter Kristensen en fascinerande (och lite sorglig) historia.

Fadern, som hette Erik Kristensen, var ledare för ”Ostedgruppen”, en mindre grupp motståndsmän från området kring Kristiania i Danmark. Genom denna grupp var han också en del av ”Borupholdet” som samlade ett flertal grupper som alla hörde till ”Fritt Danmark”, en vänsterradikal organisation som under andra världskriget genomförde aktioner, politiska sabotage och kämpade tappert mot den tyska ockupationsmakten – men också (i viss utsträckning) mot den egna socialdemokratiska regeringen. Funktionen som vapenmottagning, att ta emot vapen som de allierade släppte från flygplan i skydd av natten, var bara ett av uppdragen.

Ett verk som utmärker sig som särskilt viktigt för utställningen är videoverket Grethe – en vapenmottagning på Gyldenløveshøj (2018). Gestaltningen visas i en avskild nisch, men, ljudspåret spiller över i det utökade utställningsrummet. Genom detta ljudspår kan vi, på sätt och vis, följa något som framstår som utställningens manus vilket går igen i det litterära och fotografiska material som presenteras på nischens yttre vägg. På så vis vävs utställningens olika delar ihop på ett – måhända oplanerat – men snillrikt sätt.

På rummets södra vägg hänger två serier målningar; sex små och fem stora, de förstnämnda på så kallat plexiglas, och resterande på stora fina papper. Serierna, som skiljer sig mycket åt i de sätt på vilka de är gestaltade – hör likväl ihop.

Anna Kristensen, ”Tack Erik”, (2018), detalj.
©Anna Kristensen/Bildupphovsrätt 2018.

De stora målningarna bildar ett stort tack till några av de motståndsmän vi som besökare lär känna i utställningen. De mindre bildar en rebus som refererar till namnet Grethe; dessa hänvisar explicit till utställningens titel och innehåll, samt (faktiskt) till konstnären själv. Anna Kristensen heter nämligen Grethe i andra namn. I den sista av de mindre målningarna möter vi bokstaven E; som i Erik och ejder – i den finns ett gripande porträtt av fadern avbildad på dennes dödsbädd.

”Grethe – en vapenmottagning” är en innehållsrik och vackert gestaltad utställning. Anna Kristensen lyckas bra med att balansera det personliga i behovet att undersöka/berätta om sin far, med temat som i utökad bemärkelse omfattar någonting så ofattbart som en nationell ockupation i samband med det andra i raden av det vi kallar världskrig.

Text och foto: Sebastian Andersson

Volym 2018-12-17

Länk till artikel