Direkt och naket måleri

Galleri Sundsvalls konstförenings utställning med måleri av Elin Woksepp Åleheim är en stark, smärtsam upplevelse. Konstnärens uttryck är direkt, naket och ångestladdat – att se in i bilderna är som att möta sig själv och sin egen oro. Samtidigt finns här en distans och ett avstånd, det ges möjlighet att iaktta smärtan och hantera den.

Elin Woksepp Åleheim visar 19 oljemålningar i olika format skapade med kraftfulla penseldrag. Alla målningar utom två innehåller människor. Några gånger är det de vuxna vi möter. De har ett desperat trots i blicken, de vet att allt de har kan komma att tas i från dem när som helst. Som kvinnan med fiskögon i In silence sealed (2019) eller hon som håller om en man i Embrace (2018).

Ofta skildras truliga barn, utsatta i världen och lämnade åt sig själva. De vänder sig avståndstagande mot betraktaren, sätter upp sura miner och vill inte vara med. I Saules Meita (2019) ser vi en liten flicka på en badstrand. Hon grinar illa, kanske gråter hon av ilska eller är hon ledsen. En vuxen håller om henne men hen har inget ansikte och kanske inte heller någon trygg famn. Grace sitter under en presenning med en gul blombukett i handen och gummistövlarna på. Någonstans mellan barn och vuxen, redan sviken av livet.

De båda målningarna utan människor handlar om träd. I The edge är ett stort lövträd fastspänt i ett rep och på väg att vräkas omkull. I The trees of Eden (2019) skymtar en orange himmel fram genom ett grönt lövverk uppburet av kala grenar.

Målningarnas färgskalor tenderar att dra mot olika nyanser av rött, så till den grad att till och med ljuset i utställningslokalen tonar mot rött. Ett rödstick finns även i de mörksvarta mindre målningarna ur serien Fragment. Här håller några barn och vuxna på med störar och käppar i dunklet i ett risigt skogssnår. De är upplysa av pannlampor och har grova kläder. Vad är det som pågår och varför?

I en programtext på galleriets hemsida skriver konstnären: ”Jag är inte målaren vid staffliet, utan jag är allting. Jag är lika mycket personerna och objekten fysiskt och mentalt som ljuset, stämningar, färgrytmer och betraktaren.”
Det är en anspråksfull och poetisk programförklaring, där måleriet blir allomfattande, samtidigt som det upphäver sig själv och blir någonting annat, likt ett omnipotent ”jag” som upphöjer sig själv till allt. Lite som Edith Södergran uttrycker det i dikten Makt: ”Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv. Jag är människan som tager.”

Elin Woksepp Åleheim är född 1985 och studerar andra året på Kungliga Konsthögskolan. Där kom hon in efter två år på Ölands konstskola. Det har gått undan för henne, hon började måla för fem år sedan. Innan dess tecknade hon serier. Hon är utbildad lärare, bland annat i bild och bor på en bondgård på Öland. Tidigare har hon ställt ut bland annat på Kalmar konstmuseum, Liljevalchs konsthall, Teatergalleriet i Kalmar och Galleri Helle Knudsen i Stockholm.

Text och foto: Karin Kämsby.

Volym 2020-10-01

Länk till artikel

Karin Kämsby, Gnarp, är frilansjournalist med inriktning på kultur, foto och grafisk form. Hon gick ut journalisthögskolan i Göteborg 1980 och tog en fil. kand. dramatik, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet 1995. Senare har hon läst kompletterande universitetskurser i att skriva om konst och att skriva kulturkritik. Hon har frilansat som journalist sedan 2002, bland annat för Danstidningen, Mittmedia och SvD och har medverkat i Volym sedan 2003. Numera bedriver hon även egna projekt som skribent och fotograf.