”Från här hörs horisonten”

Jag har följt Cecilia Cissi Hultman på Instagram ett tag nu. Inlägg och stories fångar min uppmärksamhet för att försätta mig i ett ögonblick av närvaro i den annars världsfrånvända sfär som sociala medier kan vara. Det är precist, det är genomtänkt och framförallt genomarbetat. Kanske är idéerna infall, men konstnärens fullkomligt medvetna rörelser gör att jag, mitt i mitt skrollande av onödigt vetande, stannar upp och följer denna närvaro. Det som presenteras är så enkelt men samtidigt så invecklat. Det mäts, jämförs, likställs. Kroppen i förhållande till ting i sin omgivning. En pinne, en fot, ett hjulspår över ängen, ett rep, ett finger. Och de karaktäristiska rödmålade naglarna förstås. Hur långt sjunger en fågel och i vilken takt över ett grässtrå? Världen upprepar sig i former som kan mätas av en sko. Dialog förs mellan ett papper av storlek A4 och ett målat streck över trägolvet. Upprepningar och avvikelser.

Just så var det att kliva in i konsthallens rum i Järnäsklubb tidigare idag. Betraktarens totala närvaro är måhända inte medvetet krävd av konstnären, men den infaller sig ändå. Här, i de alla detaljerna - och i allt det enkla, finns det bara mer att upptäcka. Jag skulle kunnat stanna hela dagen och jag vet att jag måste återvända innan utställningsperiodens slut. För det är just den medvetna närvaron, det totala tillståndet som jag behöver just nu. Ett upptäckande av det för givet tagna. Av skuggornas form när de faller över en kant. Av det stora i det lilla. En pregnant minimalism.

Totalt presenteras inte mindre än 26 verk, alla med poetiska men förtydligande titlar. Inledande möter besökaren en film med samma titel som utställningen, ”Från här hörs horisonten”. Filmen utgör en del av de klipp som jag även mött på konstnärens Instagram, några av dem i en tid försatt i karantän i Norge. Denna inledning på en resa bland detaljernas förundrande självklarhet fungerar lite som ett förord. En beskrivning av hur Hultman arbetar. I det konstnärssamtal som ägde rum inför utställningens öppnande berättade Cecilia Cissi Hultman att det är skrivandet som är utgångspunkten till hennes konstnärliga praktik. Att det vi ser är en form av visuell poesi. Vissa gånger även presenterat i form av text. Som i verket ”Man visste hur de hörde samman”, där de två stenhalvorna hålls samman av den lilla textremsa som lätt vilar därpå. 

Cecilia Cissi Hultman, ”Man visste hur de hörde samman”. 
©Cecilia Cissi Hultman/Bildupphovsrätt 2021. 

Texter som likt teckning startar med en linje, ett första steg, ger ton åt det lätta och det tunga, håller samman de objekt som utan sitt pålagda språk bara är en sten, eller en pinne, eller en nål som avger längre skugga än sig själv på väggen. Estetiken är sparsmakad men inrymmer något oändligt. Naturens element är tongivande men associeras till något så abstrakt som känslor och upplevelser. Det kan låta svårt, kanske rent av allvarligt, men här finns en humor. En lek med tecken och med ord, ett samspel och en dialog mellan de olika objekten. Jag kommer på mig själv med att leta efter linjernas fortsättning utanför konstverken. En större glipa i den liggande panelen fortsätter in i bilden. Mats Caldeborg, som tillsammans med sin fru Katrin har grundat konsthallen, berättar för mig att det är så Hultman hänger sina verk, att de ska samverka med sin omgivning, att bilden bredvid som innehåller en låga, även den följer väggens linje. Det är så vackert, det är som poesi! Leken med tecken och ord startar i titeln, som under den första bokstaven, F, bär en punkt. Utställningen startar med punkten, det som med en fortsatt rörelse blir till en linje.

”Att se, innebär det inte alltid att se någonstans ifrån?” En fråga ställd av fenomenologen Maurice Merleau-Ponty som menar att kroppen är ett verktyg som kan användas för att undersöka fenomen genom varseblivning. Kroppen utgör det subjekt som förhåller sig till varandet. I utställningstexten uppges rummet genom de fyra väderstrecken där utställningen i sig blir till en form av landskap. Jag ser utifrån min position. Jag följer linjerna, skuggornas spel över väggar och verk, lägger mig på knä, lutar mig framåt och för pannan mot golvet – för att se från ett visst perspektiv. En nödvändighet sprungen ur ingivelse. Kroppen är mitt verktyg för att uppleva och för att se, likt konstnären som med kroppen utforskar relationen mellan kropp och de omgivande föremålens former. ”Horisonten är det som säkerställer föremålets identitet under utforskningen, den är korrelativ till den makt som min blick ständigt har över de föremål som det just svept över, och som det redan har över de nya detaljer den kommer att upptäcka.” Merleau-Ponty sätter således ord på upplevelsen av utställningsrummet.

I utställningen ses även teckning, utförda med obestridlig teknisk skicklighet. Fotorealistiska kroppar som med händerna utför olika handlingar, viker en skjorta, håller objekt eller själva tecknar. Det realistiska övergår i den enklaste form av teckning - linjen. Teckningen i verket ”I, runt och innanför” föreställer hakan, en krage, axlarna och händer i arbete. Den ligger på en väl utmätt hylla under en glasskiva. I skivans nedre högra hörn sitter en nål, på dess topp en tunn cirkel som uppmanar mig att röra kroppen för att se teckningen, med cirkeln som förgrund och genom den. 

Cecilia Cissi Hultman, ”I, runt och innanför”.
©Cecilia Cissi Hultman/Bildupphovsrätt 2021. 

Cecilia Cissi Hultman är också en av de fyra konstnärer som skapat verk till projektet ”Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”, även benämnt Konstbiotopen. Ett av verken består av titlar på skogens potentiella verk, vad naturen själv kan ha skapat. Projektet ämnar ifrågasätta människans sätt att se på världen, att se på konst. Det handlar om uppmärksamhet, jag har uppmanats att se. Sorgmantlarna på björken utanför konsthallen blir inte osynliga bara för att jag inte tittar på dem. Att se dem är att uppfatta dem, att förhålla sig till deras varande. Jag är försatt i ett fullkomligt nyktert tillstånd. En linje bryter tystnaden.

Text: Diana Berntsdotter Vallgren
Foto: Cecilia Cissi Hultman

Volym 2021-08-16 

Länk till artikel

Diana Berntsdotter Vallgren, (född 1981), Umeå, har en fil. kand. i kulturanalys med inriktning entreprenörskap 2018 vid Umeå universitet, fil. kand. i konstvetenskap, Uppsala universitet 2019 samt master i konstvetenskap, Uppsala universitet 2021.