”Fortfarande same”

”Fortfarande same” är titeln på Mats Jonssons utställning på Bildmuseet i Umeå. Jag förstår den bättre än serieromanens titel ”När vi var samer”. I båda fallen blottlägger Jonsson med beundransvärd grundlighet och ihärdighet sin skogssamiska bakgrund. Till skillnad från många andra är hans medvetenhet om denna bakgrund bortom alla tvivel. Men hans samiskhet tillhör väl inte det förflutna även om släktens liv som renägare i norra Norrlands skogsbälte har upphört?

Utställningen hämtar sitt anslag ur tre serierutor, som Jonsson överfört i storformat till en vägg. I ett slag återupptäcker han sin släkts gamla viste Koppsele vid Malån. I mitten av 1800-talet var det fortfarande en pastoral skogssamisk boplats, som besöks och beskrivs av etnografen Ernst Manker på 1930-talet fast den då skövlats till hygge. Utställningen är en återkomst både till den större svenska historien och till den släktberättelse Jonsson tecknar i boken. På Bildmuseet förstärks den med två övertygande materiella bevis. Man tror knappt sina ögon. Men här har vi två avgörande objekt ur Mats Jonssons familjehistoria. Den silversmyckade halskrage, som hans farfars mor enligt berättelsen inte fick bära på sitt bröllop men som farfadern i sin ungdom hoppades skulle återföra honom till ett traditionellt skogssamiskt leverne. Strax bredvid står den omtalade ”spanna”, färdskrinet där farfadern fram till sin död låst in alla spår från sitt tidiga liv som renskötare.

Stäng fullskärmsläge

Förstora bild

Mats Jonsson, ”Silverkrage”, serieruta från sidan 316 ur ”När vi var samer” och utställningen ”Fortfarande same”.

Utställningen är liten men bestäms av ett träffsäkert urval. Ur bokens 350 tecknade seriesidor väljer Jonsson att visa den del, som kulminerar i definitionen av begreppet kulturellt folkmord. Seriesidorna skildrar samtidigt situationen i hans farfars morföräldrars äktenskap och familj vid förra sekelskiftet i trakten av Malå. Då kom några av tidens experter på samer till trakten för att skildra skogssamiskt liv för Svenska Turistföreningens årsskrift. De utställda seriesidorna omges av deras porträtt och flera tidsdokument, som kombinerar en nedsättande eller i bästa fall vemodig skildring av försvinnande skogssamiska kulturspillror med tidens nyväckta vurm för fjällens storskaliga samiska renskötarkultur och landskap. Jonsson åberopar, både i boken och i utställningen, den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin, som på 1930-talet formulerar begreppen folkmord och kulturellt folkmord. Det senare definieras i fem serierutor med trovärdiga exempel från utvecklingen inom skogssamiskt territorium. Den grävande serietecknaren Jonsson fyller rutorna med effektiv folkbildning.

Trots en tilltagande undanträngning av skogssamiskt liv och kultur framgår att Jonssons renägande förfäder hörde till dem som fortfarande klarade sig bra i det västerbottniska skogslandet. De beskrivs som obrytbara mot 1800-talets slut. Men det avsnitt som utvalts till utställningen skildrar också familjernas individuella olycka. Även om de är välbärgade ifråga om antal renar förlorar de sina barn både genom sjukdom och olycksfall. Om jag räknar rätt är Jonssons farfars mor den ende i sin syskonskara, som överlever och ger liv åt en ny generation. Jonssons farfar och hans syskon. Seriebilderna visar det betydelsefulla steg då familjen övergår från ett nomadiserande liv på lappskattelandet Vuorbejaur till det nybygge, som insynas inom samma område: Dammbacken. Jonsson tecknar ett delvis lyckligt liv här, samtidigt som familjens tillgångar förskingras och farfadern till slut bara har en handfull renar kvar. I sin ungdom kombinerar han säsongvisa lönearbeten i renskogen med flottning och dåtidens mobila skogsarbeten i huggarlag.

Jag såg den utställning Mats Jonsson gjorde tillsammans med Anders Åberg i dennes ateljé vid Saltsjö kvarn i Stockholm 2016. Jag läste den som en gigantisk väggtidning och minns mina egna rätt högljudda skratt både här och där. Jämnårig med Jonssons (enligt boken) äldsta farbror Gösta är jag en dålig serieläsare men rycks med av tecknarens förmåga att trigga betraktarens inlevelse. Hos mig lika väl som hos mina barnbarn. På Bildmuseet överröstar Jonsson sina teckningar med en video som står på medan jag har fullt upp med att läsa bilderna. De berättar mycket komplexa förlopp. Å andra sidan är det därför videon behövs. Här ges en välgjord kortversion av bokens större berättelse. Den för oss dessutom till nutida miljöer, som är de platser där en näst intill osynliggjord skogssamisk kultur levdes. ”The homeland we´ve never seen”. Jag lånar Neil Youngs ord från balladen ”Pocahontas”. Jag tror helt enkelt att det är svårt att idag föreställa sig skogssamernas småskaliga och naturanpassade levnadssätt. Vem man än är. Bertil Marklunds avhandling ”Det milsvida skogsfolket” ligger framme på museet. Tacksam börjar jag läsa när jag kommer hem.

Ett serieuppslag och en replik i videon förklarar bakgrunden till den utställda halskragen och färdskrinet, ”spanna”. De är inte vilka samiska artefakter som helst. Släktens silverkrage såldes på auktion för att farfadern och hans syskon skulle ha råd att skifta sitt morsarv. Farfadern lyckades ropa in den. Men inte för sin egen del utan som ombud för en välbeställd samisk familj med en omvittnat vacker dotter han förälskat sig i redan i skolåldern. Silverkragen blev deras. Däremot misslyckades farfadern med sitt frieri. För att inte göra denna recension till ”spoiler” nöjer jag mig med att säga att jag förstår farfar Jonssons skäl att lägga locket på och låsa ”spanna”. Hans barnbarn har å andra sidan all heder av att ha nystat upp historien. Både den personliga och den föga hedersamma historien om svensk politik gentemot samer. I två vackra och väl bevarade samiska föremål materialiserar sig livsöden, som kunde ha tagit en annan vändning. Eller inte alls blivit av.

Text: Margareta Klingberg
Foto: Pressbilder

Volym 2022-08-02

Länk till artikel