Förkroppsligade porträtt

Annika Perssons värld har nog alltid varit befolkad av djuriska varelser. Jag har inte följt hennes konstnärliga resa men det jag ser i hennes senaste utställning ”Stigen går mej fram” vittnar om en långvarig relation. Utställningen består av keramiska skulpturer, grafiska verk och ett par objet trouvés.

Till det yttre påminner skulpturerna om djur vi känner till, men med sina ibland mänskliga drag är varelser en bättre beskrivning. Det finns inget gulligt över dem, de är intagande på andra sätt. Varje skulptur har sin persona. Hos många finns en lite avvaktande hållning. Här syns inga fuktiga och längtande hundblickar. Det svåråtkomliga gör mig nyfiken att närma dem ännu mer. I varje nyans, spricka och spår efter handens arbete, upptäcker jag något som lever i och under ytan.

Den mest svårfångade är kanske Buttrick, med sina ihopknipna ögon och slutna mun. Buttricks introverta uppsyn vill inte lämna mig. Visst är det väl så att de personligheter som inte pockar på uppmärksamhet är också de som väcker mest nyfikenhet? De extroverta bjuder ju ut sig på ett sätt som inte lämnar några luckor att upptäcka.

Långt inne i galleriet, finner jag en vilande hyena på golvet. Hyenan är ju något av savannens fähund, efterhängsen, ettrig och på ständig jakt efter kadaver. Även om den skulle kunna vara utställningens svarta får, har den fått lika mycket kärlek i gestaltningen som de andra. Förutom möjligtvis Hyena ser jag inga större symboliska kopplingar eller mytologiska sammanhang och det är befriande. Jag upplever det som om de keramiska verken i stället uppstår i stunden på ett intuitivt sätt, även om själva bränningen är både lång och mödosam.

Många verk är utförda i rakuteknik. I utställningen finns en film där man kan se hur det går till. Platsen är Härke på Frösön och snön ligger våt och vit nära intill och blir en del av processen. Heta kroppar av keramik flammar till när de kommer i kontakt med glödande träspån. Eld och snö, värme och kyla. Två motsatta element som samverkar. Slump och mångårig erfarenhet är ytterligare en kontrastrik kombination som påverkar slutresultatet.

Annika Persson gestaltar också djur i grafiska tekniker och det är främst torrnålsgrafiken som står ut. Jag uppfattar de individuella uttrycken i Annika Perssons gestalter som ett slags personporträtt och jag kan inte låta bli att undra över vem som speglar konstnären mest. Antagligen finns en del av henne i alla varelser. När jag går ut funderar jag också på vem jag själv liknar i samlingen. Kanske är jag Ömtålig som spejar ut över nejden, lite på avstånd men med uppmärksam blick.

Text och foto: Maria Ahlström

Volym 2019-06-03

Länk till artikel