”Fire walk with me”

Vernissage på Örnsköldsviks konsthall, det bjuds på Coca-Cola från stora plastflaskor som serveras i små vinglas och en skål med godis, hallonlakritsdödskallar, i svart och rött. Vanitas, tonen är satt, tiden är nu, Judit Kristensen visar "Fire walk with me", en resolut samtidsutställning, såväl till form och innehåll, som tar sin inspiration i olika konstformer och perioder.

I den stora lokalen omringas man av ett laddat bildspråk, fyllt med läsk, godis och flingor, barndomsminnen och känslor, oro, nöje, vin och skräckfilmer, nätter och dagar framför tv och datorskärmar, mobiler, allestädesnärvaro internet, elkontakter, laddare … det gröna skenet, det kalla ljuset. En serie av större oljemålningar och en serie av mindre inramade verk på papper, från 2021 och 2022. En speciell stämning. En giftgrön färg, som inte känns lugnande, men som snarare hänvisar till det arsenikhaltiga pigmentet.

Genom titeln av utställningen förstår man att Kristensens inspirationskällor bland annat är den fiktiva, psykologiska, enigmatiska David Lynch-världen. I det fängslande ante-avsnitt (prequel) till den populära tv-serien, ”Twin Peaks: Fire Walk with Me” får vi följa med tillbaka till den skumma staden för en närmare titt på bygdens märkliga invånare och dolda hemligheter. Det tidsrelaterade konceptet, användes redan i de Cypriotiska Sångerna, då de komponerades efter Iliaden men berättar om tidigare händelser. Tiden, tidsförloppet, tidsbegreppet, tidsuppfattningen, enligt Einsteins speciella relativitetsteori går klockor i rörelse långsammare än klockor i vila.

Tiden, eller människans behov att ordna händelse så att tillvaron blir greppbar, som en röd tråd genom utställningen.

Tidslooping. Då och nu. Dag och natt. Judit Kristensen (eller hennes karaktärer) surfar på nätet, dricker rödvin och Cola och äter ”Ready-to-Eat Cheerios” och Haribos ”mjuka persikor av vingummi som är söta, sammetslena och oemotståndligt läckra” (enligt reklamen), refererar till David Lynch, citerar Samuel Beckett, omtolkar den äldre genren av stillebenmålning Vanitas.

"Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet", eller, som i den äldre översättningen, "Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet".

Den kodifierade genren Vanitas innehåller triviala föremål, symboler för rikedom, makt och jordiska nöjen, referenser till tid. Verken skapades för att påminna tittarna om deras egen dödlighet och meningslösheten i världsliga syften, om tidens förlopp.

Med tiden blev dessa moraliska konstverk en förevändning för noggrann virtuositet i återgivningen av olika strukturer och ytor, ett ironiskt öde som matchar ganska väl nutida funderingar.

Judit Kristensen ”Cheerios and Wine”, färgpenna på papper, 24 x 24 cm med ram (bildyta 17 x 17 cm), 2021. ©Judit Kristensen/Bildupphovsrätt 2022.

I Kristensens Vanitas är dödskallarna veganska, tatueringar dagens postulat, det är Netflix och Youtube, Haribo och Cheerios som gäller, guldföremål och vin kvarstår. Den traditionella mörka bakgrunden möter det strålande ljuset från en öppen MacBook, målningarna är små, kvadratiska, färgstarka, de påminner om Instagram-formatet med de oundvikliga produktplaceringarna, de berättar om isolering, nageldesign och virtuell dejting, lyckad examen, stolthet, sömnlösa nätter.

Jagar vi fortfarande vinden? Är döden mindre påtaglig i dagens samhälle än på 1600-talet? Hur förhåller man sig idag till existentialismen, en livsstil med individens okränkbara frihet i centrum?

I målningarna ”Galanty Show”, refererar Kristensen till den över 2000 år gamla konstformen Skuggspel. Här bildas skuggorna av både människor och saker i skenet av det gröna ljuset från dator och tv-skärmar. Såsom Vanitas, användes skuggteatern först för religiösa ändamål och blev snabbt en attraktiv form av populärt spektakel. I khmerkulturen berättade man historier om det dagliga livet, om det mänskliga tillståndet, teatern började i skymningen och slutade vid soluppgången.

Tiden har dragits ut. Vardagen under en pandemi, den privata sfären. Hon zoomar in på vissa detaljer, som med en filmkamera eller med fingrarna på en bild i mobilen. Genom konstnärens lins följer man den teatraliska konstruktionen av hennes skuggspel. Dag som natt lyser datorskenet upp rummet, dag som natt spelar den gröna skuggan. Insomnia?

Hos Kristensen känns frånvaron lika betydelsefull som närvaron. Karaktärer blir till gestalter, skuggor. En kuslig känsla kryper in. Speglar Kristensens gestalter samhällets tillstånd, är hennes målningar en skildring av (fiktiv) psykisk ohälsa, depression, klaustrofobi, paranoia?

Det finns en ensamhet och en tristess i Kristensens gestalter. Ensamheten de utstrålar påminner om den som Pozzo upplever, ”I väntan på Godot” av Beckett:
Har ni inte slutat förgifta mig än med ert prat om tid? Det är ju förryckt! När! När! En dag, räcker inte det, en dag som alla andra blev han stum, en dag blev jag blind, en dag blir vi döva, en dag blev vi till, en dag skall vi dö, samma dag, samma ögonblick, räcker inte det? (Lugnare) Kvinnan föder gränsle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen. (Drar i repet.) Framåt!

Becketts pjäs siktar på själva existensen, på väntan, förväntningar och detta ständiga ”sedan” som vi hoppas ska förlösa oss. Kanske Kristensens gestalter också väntar på något. Hennes stora målningar från 2022 är lite annorlunda. Kanske är det början på ett svar.

Text och foto: Kerstin Paillard

Volym 2022-04-01

Länk till artikel

Kerstin Paillard, född 1977 Paris, svensk-fransk bildkonstnär verksam i Klockestrand, Västernorrland. Har en kandidat i konst från Ecole Supérieure d’Art, Villa Arson, Nice, Frankrike (1996-1999) och en master i modern konsthistoria från Universitet Paul Valéry, Montpellier, Frankrike (2000-2005). Arbetar med måleri, objekt och installationer. Har ställt ut i Sverige och internationellt, haft ett antal separatutställningar på konsthallar och gallerier. Se även Kerstin Paillards hemsida.