"Färd"

”Att färdas är att vara i rörelse, fysiskt och mentalt.
I minnen, upplevelser, känslomässiga skiftningar och erfarenheter.”
Med de orden presenteras Lisa W Carlsons utställning ”Färd” på Örnsköldsviks konsthall. Det som visas är foto, grafik, text och en videoinstallation.

I titelverk Färd ingår collage, fotografier och grafik samt en berättande text som har monterats på tavlor och hänger på väggen tillsammans med bilderna. Berättelsens jag är en fotograferande kvinna på vandring i en stad. Med drömmens logik hamnar hon i restaurangvagnen på ett tåg i sällskap med en främmande man. Tåget bromsar in, ljuset slocknar och det blir svart. Hon vaknar upp liggande på marken med mannens bärnstensfärgade kam under kinden. I fotopolymergravyren Kam finns ett kvinnoansikte, konstnärens eget, med märken från en kam på kinden, som om hon legat på den.

På en vägg hänger Siriad, en byrå i kartong på vilken porträtt av konstnärens mor har applicerats. Kartongbyrån är ett barndomsminne, en kopia av en byrå som fanns i konstnärens föräldrahem. Lisa W Carlson använder återkommande sig själv, sina erfarenheter och sina minnen som motiv och material i sitt skapande.

En hel vägg i konsthallen upptas av två rader med foton. Bilderna i den övre raden, Polen 1947 I–IX, är diabilder tagna i Polen 1947 av Åke Olauson som var hjälparbetare där efter andra världskrigets slut. De har genomgått en försiktig restaurering men är i övrigt obearbetade.
I den undre raden, Persona 1–XXXVII & XXXIX, visas fotografier av Lisa W Carlson från 2013 och framåt, monterade på kvadratisk, tjock plywood. I princip är det självporträtt som manipulerats och fått monstruösa uttryck. Ett foto av henne själv som barn har monterats på en bild av henne själv som vuxen och vridits till. På ett annat är ansiktet genomborrat av pilar som på bilderna av helgonet Sebastian. I andra bilder har konstnären lagt ihop sitt eget ansikte med äldre släktingars ansikten för att skapa en åldrad version av sig själv.

Övre raden: Polen 1947 I–IX, Foto: Åke Olauson.
Nedre raden: Persona 1–XXXVII & XXXIX. Foto: Lisa W Carlson.
©Lisa W Carlson/Bildupphovsrätt 2019. 

Ett oförklarligt släktskap uppstår mellan de realistiska bilderna från 1947 och de manipulerade från 2013 och framåt. I Åke Olausons bilder från Polen har människornas verklighet krossats av kriget men de fortsätter ändå att leva. I Lisa W Carlsons Persona har det ursprungliga fotografiet – minnesbilden – förstörts och manipulerats till något nytt. Handlar Olausons utåtriktade och Lisa W Carlsons mer introverta sökande om samma sak?

På golvet framför Persona ligger en skärm med en videoinstallation. Den har titeln Treatment och består av en kinesiologisk behandling på en och en halv timme som har filmats och klippts ner till tio minuter. Det är konstnären själv som behandlas. Vi ser in i hennes liggande ansikte samtidigt som hon tar emot massagen. Ansiktet vibrerar av de känslor som frigörs när kroppen svarar på behandlingen. Att titta på den är som att ligga där själv, utlämnad med all sin människosårbarhet.
Jag söker på nätet efter kinesiologi och får reda på att folk kan söka sig till sådana behandlingar för att må bättre, för att få ut det mesta möjliga av sig själva och sina liv.

Utställningen omfattar ett 90-tal verk. Alla är baserade på foton och alla associerar på något sätt till temat ”Färd”. I Resan har konstnären fotat genom fönstret under en tågresa i Norrland och tryckt upp bildsekvensen på mjukt sammetstyg. Tyget har fått formen av en samisk kåta och hänger i taket i utställningshallen.

Lisa W Carlson fotograferar med manisk intensitet. Mobilkameran är med överallt. Bilderna arkiveras på år och månad för att användas i konstnärliga syften. De manipuleras och bearbetas i datorn. Allt är tillåtet: Filter, montage och dubbelexponeringar. För mig som journalist, drillad i realism och förbud mot manipulation av foton, är arbetssättet omvälvande. Tänkandet vänds upp och ner. Så här går det också att göra.
Lisa W Carlsons bearbetade foton befinner sig ofta så långt från verkligheten som det går att komma med en fotografisk bild. I stället undersöker hon, eller färdas mot, en inre verklighet. Det som blottläggs är en sorgsen, sårig och skräckfylld inre värld.
Endast i Treatment ser bilderna ut att vara omanipulerade. Där är det i stället konstnären själv som manipuleras, behandlas, vårdas.

Text och foto: Karin Kämsby

Volym 2019-01-21

Länk till artikel